Den odödliga Alice Cooper

Frågan kom till Facebook-gruppen i ämnet Alice Cooper.

"Kommer det finnas ett Alice Cooper utan Alice Cooper? KISS har ju tänkt att bandet ska fortsätta även när alla originalmedlemmar är borta.. Sminket och musiken lever vidare. Vet inte hur framgångsrikt det skulle vara, men finns det musiker som fortfarande kan ge en bra show och folk är sugna på konceptet. Varför inte? Skulle detsamma gälla Alice Cooper? Kan någon yngre gömma sig bakom sminket och komma undan med det?"

Neurosis har pratat om det, men jag tror det rann ut i sanden. De är hursomhelst för obskyra för att det ska ha någon egentlig relevans. Och tydligen går alltså även Kiss också i de tankarna, men jag är skeptisk till att de lyckas. Och Alice Cooper? Njaäe.... Tror faktiskt inte det heller.

Men idén är inte oäven.

För även om musik-/underhållningsbranchen är ett enda gytter av personkulter, så vill vi gärna inbilla oss att vi - den betalande publiken - är där av andra, högre anledningar. Typ, musiken. Eller budskapet. Eller vad det nu kan vara.

Jag scrollar igenom diskussionen i gruppen och ser hur nästan alla kommentarer utgår från tanken på att någon ska ersätta personen Alice/Vince. Personkulten talar. Hur ska någon annan kunna sjunga de mest personliga låtarna, undrar någon och jag svarar att det gör ju inte ens Alice själv. Det skulle bli som ett coverband tycker någon annan och självklart skulle det bli så eftersom vi är medlemmar i en personkult.

Å andra sidan. När Alice Cooper idag framför hitsen från sin glansperiod under första halvan av 70-talet gör han det i egenskap av att vara den ende originalmedlemmen från det rockband som på den tiden kallade sig Alice Cooper. Det är inte ens samma band som framför låtarna, även om båda går under namnet Alice Cooper - men gud förbjude att någon skulle kalla det för coverband! Personkulten talar igen. Samma personkult som mer eller mindre avfärdar det kortlivade bandet Billion Dollar Babies (vilka i princip var bandet Alice Cooper med nytt namn och ny sångare) eftersom föremålet för personkulten inte längre var närvarande.

Jag kanske låter kritisk, så det kan vara på plats att påminna om att jag själv tillhör personkulten, om än mer och mer motvilligt.

Idén om att "Alice Cooper" ska kunna leva vidare i ständigt nya inkarnationer är en intressant idé. Och på sätt och vis fungerar det ju redan så - även om det hittills kroppsligen alltid varit Alice/Vince som iklätt sig de olika rollerna. Men kanske saknas det en tillräckligt röd tråd mellan, säg, "Love it to Death" och vad det nu var han senast släppte ("Welcome to my Nightmare 2"?) för att det ska gå att fästa sig vid något annat än just personen Alice/Vince.

Ja, så är det sannolikt. En platta som "From The Inside" är inte så mycket en Alice Cooper-platta som det är en Alice/Vince-platta. Och i den samlade produktionen från och med "Welcome to my Nightmare" vågar jag påstå att det finns mer Alice/Vince-material än det finns Alice Cooper-material. Man skulle i skenet av den här diskussionen kunna påstå att karaktären Alice fick en ganska rejäl remake i och med "Welcome to my Nightmare". I alla avseenden utom namnet "dog" rockmonstret Alice Cooper efter "Muscle of Love" och återuppstod i "Welcome to my Nightmare" som någon slags underhållare som framförde låtmaterial av den typ som tidigare skulle ha ratats enhälligt av bandet Alice Cooper.

Så om en odödlig version av Alice Cooper skulle kunna uppstå, kanske den måste förvalta arvet efter bandet Alice Cooper, snarare än artisten. Det skulle innebära att denna odödliga Alice Cooper i princip inte skulle (behöva) ha tillgång till diskografin från och med "Welcome to my Nightmare" och inte ens behöva ta ställning till vad Alice/Vince har sysslat med efter "Muscle of Love".

Kanske skulle den odödliga Alice Cooper inte ens behöva namnet eller de gamla låtarna? Kanske talar vi om en essens, en känsla av Alice Cooper, som kan uppstå endast under särskilda förhållanden? Där helheten är större än delarna, men där delarna samtidigt är avgörande? Den inkännande lyssnaren kan höra hur Glen Buxton sakta försvinner ur bilden - lite mer för varje platta - och samtidigt tar med sig något av den här känslan av Alice Cooper. Det är inte lika mycket Alice Cooper i "Muscle of Love", och inte heller i "Billion Dollar Babies" - oavsett hur välproducerad och bra den är - som det är i "Love it to Death" eller "Killer". Och såväl underhållaren Alice Cooper eller det till Billion Dollar Babies omdöpta Alice Cooper innehåller endast spår av den här känslan av Alice Cooper. Resten gick förlorad i och med att bandet Alice Cooper upplöstes.

Så vill vi att Alice Cooper ska bli odödlig bör vi nog först hitta den där sannolikt mycket flyktiga essensen.