Vems yttrandefrihet är egentligen hotad?

Läser (och ser framför mig) hur Nils Funcke, journalist, författare och expert i yttrandefrihetsfrågor, ställer sig som en mänsklig sköld framför Sverigedemokraterna när de hotas av (antar jag) de personer som i ickeyttrandefrihetens namn vandaliserar sagda partis reklam på en tunnelbanestation i Centrala Stockholm.

Sverigedemokraterna representerar i Funckes text en uppsättning nya tankar, idéer, något som roar, berör eller upprör. Kontroversiella budskap. Något att reta sig eller vila ögat på. Men inte bara det. Sverigedemokraterna vågar också påminna oss om fornstora dar, trots risken att drabbas av nychauvinistisk yra. Och de bejakar religiösa uttryck, snarare än försöker dölja dem.

Visst. Han strävar efter en slags tydlighet. Svart mot vitt. Men det är inte så enkelt, och ovanstående - som jag misstänker att Funcke skulle vilja bestrida, eller i alla fall nyansera, om han läste detta - är trots allt kontentan av att han ställer SD på samma sida som ovanstående. Den här problematiska polariseringen återkommer även längre ner i hans debattartikel och således även i denna text.

Frågan gäller alltså SD's kampanj mot tiggare:

Sorry about the mess here in Sweden :(
We have a serious problem with forced begging!
International gangs profit from people´s desperation.
Our goverment won't do what's needed.
Bur we will! And we are growing at record speed.
We are the opposition and we promise real change!
We are the sweden democrats!
Welcome back to a better sweden in 2018!

Vad texten beträffar är den i sig själv inte värre än annan politisk propaganda. Problemets omfattning överdrivs, oppositionens insatser beskrivs som icke-existerande och SD hävdar (förstås) att de har lösningen - även om de i sedvanlig ordning inte delar med sig av den.

2014 kom dock ett par motioner från SD som ger lite fingervisningar. I motion 2014/15:2866 föreslår Mattias Karlsson m.fl. att rörelsefriheten inom EU skall inskränkas i syfte att motverka en enligt författarna "kraftig ökning av tiggeri i mer eller mindre organiserad form". Och i motion 2014/15:2524 av Kent Ekeroth m.fl. föreslår man bl.a. att det ska bli förbjudet för "utlänningar att bedriva tiggeri eller verksamhet som till sin art kan anses vara tiggeri eller närliggande". Det är inte obetydligt - snarare centralt - att man specifikt talar om utlänningar.

"Det bör göras en åtskillnad mellan den sortens tiggeri som har beskrivits ovan, den som ökat på senare tid och utgörs av hitresta utlänningar, yrkestiggare och dylikt, jämfört med det tiggeri som eventuellt utförs då och då av svenskar som t.ex. har alkoholproblem eller dylikt. Vi anser att samhället ska ta hand om våra egna medborgare som inte kan anses vara yrkestiggare." -Motion 2014/15:2524 (min kursivering)

Ett politiskt parti som vill införa lagar riktade specifikt mot icke-svenskar, snarare än den aktivitet som bedrivs (för kan man på allvar mena att svenskar som tigger är något väsentligt annat än utlänningar som tigger utan att samtidigt ge uttryck för ett nationalistiskt och rasistiskt synsätt?) annonserar i tunnelbanan om detta. Det är som upplagt för diskussion.

Men följdfrågan handlar istället (och som i princip alltid när det gäller SD) om yttrandefrihet. Kanske ska man den här gången lasta de individer som rev ner annonserna för detta. På ett sätt kan man nog det. På ett sätt bör man till och med det, även om jag på Twitter valde det alternativa synsättet att all reklam egentligen borde rivas ned och inte bara SD-reklam.


Det borde jag kanske inte ha gjort, givet SD-trollens osvikliga oförmåga att fokusera på rätt fråga, vilket i sin tur för oss tillbaka till Funckes debattartikel. Han är förstås allt annat än ett SD-troll, men likt dessa följer han ett sidospår istället för att brottas med den egentliga och mer komplexa frågan om vad SD's antitiggeripropaganda, som alltså i praktiken är propaganda mot tiggande utlänningar, egentligen har för syfte. Och vilka de sannolika effekterna av att propagera mot (utländska) tiggare kan få för just (de utländska) tiggarna.

Törs man t.ex. vara så utmanande att man kopplar ökningen av brott mot utländska tiggare till SD's tidigare propaganda mot just utländska tiggare? Törs man ens föreställa sig vad nuvarande kampanj - finge den stå oemotsagd - kan innebära för den framtida statistiken på detta område?

För Funcke - som förvisso gör debattinlägget i egenskap av yttrandefrihetsperson - är det viktigare att det får sägas, eftersom "(v)edertagna sanningar inom ekonomi, politik, vetenskapen, ja alla samhällsområden, mår bra av och förfinas om de ifrågasätts. Det är så mänsklig kunskap utvecklas och fördomar avvecklas som t.ex. vår tro att jorden var platt och världsalltets mittpunkt".

Det är bara det att i det här fallet är den vedertagna sanningen den att tiggeri inte är organiserat, liknat av Funcke med den en gång vedertagna sanningen att "jorden var platt och världsalltets mittpunkt". Visst kan det (idag) framstå som sakligt felaktigt att som SD påstå att tiggeriet är organiserat, menar Funcke och hävdar att just det gör det synnerligen viktigt att det måste få sägas. För att det är en avvikande uppfattning, som den om att jorden kanske egentligen är rund var en gång. Jag anar en önskan om ett tvivel: "Tänk om SD faktiskt har rätt!" Funcke menar väl. Att tvivlet ska leda till dialog och sanningen - vilken den än må vara - skall segra. Men återigen måste jag lyfta huvudet över massan och ropa att den här gången handlar det inte om att hitta sanningen om det organiserade tiggeriet. Det handlar om att sätta människors lika värde på spel!

Jag förstår förstås, och delar faktiskt också Funckes invändningar mot de aktioner mot reklamen som genomförts. Framförallt eftersom det inte är särskilt konstruktivt, jämfört med de satiriska och kreativa motreaktioner som företrädelsevis olika politiska ungdomsförbund (t.ex. LUF och vad nu Miljöpartiets ungdomsförbund heter) genomförde strax efter att reklamen uppmärksammats och möjligheten för de "vuxna" partierna att sakligt bemöta SD's osakligheter.

Men är frågan om Sverigedemokraternas rätt att (fortsätta) sprida sin propaganda verkligen större än frågan om propagandan i sig? SD har idag en av de starkaste politiska rösterna i det offentliga samtalet. En annonskampanj som är fysiskt begränsad till en (1) tunnelbanestation i en (1) stad i Sverige når runt hela världen. Ett s.k. "pride"-tåg med rasistisk underton och tydliga kopplingar till SD får, trots bara knappa trettiotalet deltagare, liknande geografisk spridning. Släpper Björn Söder en fis (och det händer antagligen rätt ofta, med tanke på att han lever på sill och nubbe), lägger sig doften som ett täcke över landet i en vecka.

Bilden av SD som drabbade av en begränsad yttrandefrihet är kanske den vedertagna sanning som idag är i störst behov av att ifrågasättas, liksom bilden av SD som ett icke-rasistiskt parti eller av SD's motståndare som kommunister eller "extremvänster". De här bilderna har länge fått stå oemotsagda, medan det fåtal som faktiskt söker utmana dessa vedertagna sanningar utmålas som ett hot mot demokratin. Det är de - vi - som är de avvikande idag, snarare än ex-nazisterna i SD's ledning.

"Vi mår alla bra av att konfronteras med åsikter och värderingar vi ogillar eller som vi inte ens visste fanns", avslutar Nils Funcke sin debattartikel. Det må vara sant. Men bara om vi samtidigt tillåts reagera på dessa.