Liberalt autofokus?

Jag har frågat mig det här tidigare. Varför antirasism beskrivs som "vänster" på den politiska skalan. Har menat att det har att göra med varifrån man står - att rasismen, som springer ur nationalismen, som är starkast inom konservatismen, som alla tre är tydliga kännetecken hos extremhögern, har alla på sin vänstra sida.

Jag vill hävda att kampen mot rasism inte är, eller i alla fall inte behöver vara, en politisk höger-vänster fråga. Politik "avser som regel alla de åtgärder och handlingar som hör till det allmänna livet (kommuner, stater, mellanstater), och inrymmer allt från diskussioner om offentliga angelägenheter till statlig verksamhet och organisation" (Wikipedia). I korta ordalag handlar höger-vänster skalan helt enkelt om olika uppfattningar om hur våra gemensamma medel skall förvaltas och fördelas.

Även om dessa uppfattningar kan skilja sig åt enormt mellan olika ytterligheter, torde uppfattningen om alla människor lika värde vara gemensam. Torde, eller borde. Nu sitter SD i riksdagen och måste ses som en del av etablissemanget och en del av den politiska skalan. Och därmed är inte längre frågan om alla människors lika värde absolut.

Jo, jo. De hävdar förstås att den fortfarande är det. Och att de anser det. I ord. Men i handling ser det annorlunda ut. SD lämnar in en motion om att kriminalisera utländska, hitresta tiggare (inte svenska tiggare, inte tiggeri) - det är en handling, och eftersom den ser ut som den gör, blir den också rasistisk. Den vill inte bara inskränka en specifik grupps rättigheter att utföra en given handling, den vill t.o.m. kriminalisera det för sagda grupp (utlänningar). Eller, för att vända på det så det blir lite tydligare: Man vill kriminalisera tiggeriet för alla utom svenskar. Rasism genom nationalism.

Hursomhelst. Frågan skulle inte handla om huruvida SD är rasistiskt eller inte. Den behandlas i andra inlägg. Frågan var om den här rasismen bör placeras in på höger-vänster skalan?

Det sker ett kontinuerligt arbete för att så skall ske. Det sker varje gång en antirasist "tar debatten" med något SD-troll på nätet. Det sker varje gång en antirasistisk manifestation äger rum och skrivs om i media. Antirasisterna beskrivs uteslutande som "vänster" i olika form. Och/eller som förövare. Det blir - lite krasst - ett uttryck för vänsterextremism varje gång en höjer rösten mot rasism. Även när rösten som höjs tillhör en moderat, centerpartist eller folkpartist.

Så tro fan att de flesta till höger håller käft. Att som moderat bli anklagad för att stödja vänsterextremism bara för att man ställer sig upp mot rasism, är antagligen både bisarrt och skrämmande. Ja, inte ens en socialdemokrat är nog intresserad av att klassas som vänsterextremist, när jag tänker vidare på saken. Vilket begränsar motståndet mot en allt våldsammare rasism, där sovande människor attackeras med machete eller beskjuts, där tältplatser bränns ned och människor t.o.m. dödas. I Sverige. Idag.

Men frågorna som behandlas på ledarplats handlar istället om potentiella inskränkningar av yttrandefriheten ifall det skulle lagstiftas mot politisk reklam/propaganda mellan valen, om skadegörelsen när demonstranter (antirasistisk extremvänster?) river ned reklam och ibland - ironiskt nog - en slags uppgivenhet över hur detta tar uppmärksamheten från den allvarligare och akuta frågan ovan om vad som händer med tiggare och EU-migranter.

Men det är ju ledarskribenterna själva som väljer vad de ska skriva om. De väljer att fokusera på teoretiserande om en inskränkt yttrandefrihet eller på vandalism, istället för att se vilken frågan är, som i sin tur leder till de här följdfrågorna (yttrandefrihet och vandalism). Det är ledarskribenterna själva som väljer att bortse från orsakssambandet mellan antitiggeripropaganda och ett ständigt grövre våld mot tiggare. Varför gör de det? Varför prioriterar de som de gör? Varför låtsas de som att det inte är de som är med och sätter agendan? Som sopar SD's rasism under mattan med argument om att kritik mot den innebär "ett samhälle där vissas åsikter /.../ har ett mindre värde än andras", vilket, menar skribent Rebecca Weidmo Uvell, rubbar demokratins grund.

Är det viktigare att SL kan fortsätta sälja reklamplatser även till politiska partier under de år det inte är val (yttrandefrihetsargumentet)? Det är en billig poäng att göra, men det är främst borgerliga ledarskribenter i borgerliga tidningar som väljer den här prioriteringen. Och då är vi tillbaka i ursprungsfrågan: Är antirasism och rasism en höger-vänster fråga?

Nej, det kan det inte (få) vara.

Ändå sker detta.

Vad har en borgerlig ledarskribent att förlora på att belysa sambandet mellan SD's rasistiska propaganda och det ökade våldet mot tiggare, romer, EU-migranter, muslimer, flyktingar och invandrare?

* * *

UPPDATERING SAMMA DAG: Läste nu Peter Wolodarskis artikel i DN på samma ämne (SD's propagandakampanj i T-banan). Han gör samma sak. Först beskriver han - förvisso på ett bra och tydligt sätt - hur SD's propagandamaskineri fungerar. Hur SD genom att anspela på känslor och oro - två av nationalismens nyckelord, för övrigt - skapar en polariserad debatt där de två sidorna SD och "de andra", står och skriker på varandra i affekt. Den här gången gjorde de det som bekant genom att beskriva tiggare som "del av kriminella nätverk, som hänsynslöst tagit över gaturummet".

Han, liksom jag, tycker förstås inte om det här. Och här kommer kontentan av hans opinionsbildande artikel: "Varken juridik eller aktivism av det destruktiva slag vi sett i veckan kommer att skydda svensk samhällsdebatt mot de yxhugg som SD bidragit med."

Destruktiv aktivism... I ett slag målar han ut var och en av de närvarande demonstranterna som medskyldiga. Även de som inte ens rörde vid en affischerad yta. Guilty by association.

Wolodarski fortsätter:

"Det bästa botemedlet mot förgrovning och förvrängning är att hålla fast vid anständighet och en civiliserad samtalston. Mot rasism måste motstånd resas. Men det ska aldrig ske på rasisternas villkor. När SD vrider upp ljudvolymen maximalt bör de andra partierna svara genom att återställa ljudnivån. När SD ägnar sig åt att sprida rädsla och mytbilder borde övriga reagera med saklighet och humanism – utan att undvika de verkliga samhällsproblem som SD försöker exploatera."

Han har rätt. Men han har också fel. För samtidigt som han uppmanar till motstånd, kritiserar han de enda som idag gör motstånd. De människor som reste sig ur sina bekväma soffor och åkte ner till Östermalmstorg för att just resa motstånd. För de gjorde det - enligt Wolodarskis logik - på rasisternas villkor. Medan Wolodarski gör... Ingenting.

Jo, han förklarar i princip vad som hände. Han bedömer att de som reagerade gjorde det på fel premisser (känslor och oro) och att problemet är politiskt och måste lösas av politikerna, snarare än av folket på gatan.

Men vad hindrar honom från att bidra med lösningsförslag? Vad hindrar honom från att i åtminstone en bisats försynt påpeka att det kanske finns ett samband mellan SD's propaganda och det ökande våldet mot tiggare i Sverige?

Åter sitter jag här och undrar.

Wolodarski efterfrågar "saklighet och humanism" som en reaktion på SD's spridning av "rädsla och mytbilder". Sakligheten finns i överflöd i Woldarskis artikel. Humanismen är tyvärr svårare att hitta.