Aldrig glömma, aldrig förlåta

Johanne Hildebrandt skriver ett inlägg på Facebook om rekryterade IS-krigare och hur det är orimligt att de ska få stöd och hjälp när/om de återvänder till Sverige.

Jag håller med henne på många punkter. Vi snackar om en organisation som i princip gör allt en kan komma på som är barbariskt och sinnessjukt. Men en känsla börjar samtidigt gnaga när jag läser det hon skriver.

Hon möter de här individerna med samma kalla oresonlighet som de visar sina motståndare. Vi ska aldrig glömma, aldrig förlåta.

Ja, i affekt känner jag detsamma. Inför IS-krigare, men också inför de som håller upp dörren för den parlamentariska fascism och högerextremism vi ser frodas i Europa - och i Sverige - idag. Jag tänker så om alla de som röstade på SD i förra valet. Jag tänker så om den klick "liberala" opinionsbildare som påhejade av den s.k. "SD-svansen" i ledare på ledare relativiserar begrepp som rasism och yttrandefrihet, samtidigt som man tonar ner det radikala hos ett nationalistiskt parti som SD och köper in sig - bit för bit - i deras förklaringsmodell där migrationspolitiken är svaret, frågan och lösningen på hela samhällets problem. Jag tänker så om alla som delar uppenbart främlingsfientlig smörja på min Facebook-vägg eller som anser sig har rätt att säga negerboll om de vill det. (Det s.k. "Luften är fri"-argumentet.)

Men varje gång jag gett uttryck för detta (och aldrig har det skett såhär tydligt förut), har jag fått mothugg, eftersom det jag beskriver är en smått extremistisk hållning. Och mina belackare har rätt i det. Inte fasen kan jag gå och gnälla på Ivar Arpi för all tid och evighet, bara för att han idag gör sitt bästa för att tvätta SD's fasad och göra dem till en potentiell liberal samarbetspartner. Att en röstade på SD i förra valet, betyder inte att en gör det igen 2018 - eller att en ens håller med om/har förstått vad de faktiskt representerar i termer om t.ex. människosyn.

Men kanske har mina belackare fel, trots allt? Kanske är det så att en gång SD, alltid SD?

"De som ansluter sig till IS - trots all info om folkmord/massakrer/ våldtäkter - är som de som blev nazister på 40-talet, trots insyn i judeutrotningen. Ska då dessa få vård/hjälp vid hemkomsten till Sverige? Seriöst?" -J. Hildebrandt

Seriöst? Ska de 13 procenten hållas fria från ansvar för de konsekvenser av SD's inflytande vi kan se idag? De som röstade fram möjligheten för SD att hetsa mot tiggare i tunnelbanan. De som gav SD mandat att i sin tur ge mandat åt mord och mordförsök på EU-migranter, bombhot mot asylboenden och en allt unknare människosyn i vardagen. Ska de slippa ta sitt ansvar? Seriöst?

Ja, seriöst. De måste få slippa det. Precis som tyska folket måste få slippa bära ett större ansvar för andra världskriget än skammen och de konkreta konsekvenserna, eller den avhoppade IS-krigaren få slippa utstå mer än skammen och de konkreta konsekvenserna av hens handlingar.

Att ändra sig är bland det svåraste en människa kan göra. Tyvärr, men så är det. Samtidigt är det bland det viktigaste en människa kan göra för att växa och bli mer hel.

Observera att vi inte talar om juridik. De rättsliga påföljderna av att vara delaktig i IS verksamhet är något helt annat än det jag och Johanne talar om här. "(J)ag diskuterar inte juridik utan moral, mänskliga rättigheter attityder och ansvar..." skriver hon i en kommentar angående just detta. Det är en fråga om moral, helt enkelt.

Och min moral säger mig i det här fallet att hur jävlig en människa än må ha varit en gång i tiden, så är det den människa hon är idag som är den verkliga människan. Hon må bära på spår av en annan tid, men det betyder inte att hon lever kvar i den tiden. Hon må ha gjort oförlåtliga saker mot någon annan människa, men är du inte den människan är du fel person att döma henne.

Alla har vi skelett i garderoben.
Alla vill vi nog att de stannar där.

Så även om jag vill hålla med Johanne, så måste jag nog avstå. IS må vara en fruktansvärd organisation som bör stoppas med alla medel och dess aktiva medlemmar är fruktansvärda människor som också måste stoppas och få sina straff. Men de är också individer med förmåga att tänka och känna. Och när de tänker och känner att det de gör är fel, och känner det så starkt att de hoppar av, då bör det rimligtvis också vara i den affekten vi möter dem.

Med ett "Välkommen tillbaka! Vad skönt att du kommit till sans igen."

Man måste kunna glömma och förlåta.