Det är synd om svenskarna (en lektion i kognitiv dissonans)

Så kom det ytterligare ett inlägg på Facebook där en "vanlig, hederlig svensk" uttrycker sin oro för tingens nuvarande oordning. Många gånger med illa dolda avsikter, men lika ofta i en aningslös men uppriktig oro. "Vad är det som händer med mitt land", undras det till höger och vänster. Ja, vad är det som händer? Visst kan man undra det. Men jag undrar snarare varför så många verkar gå på den propaganda om "de andra" som sprids dagligen över landet likt flygblad från tiotusentals plan över oss.

Och det blir svårt att svara, för gör jag det ifrågasätter jag kanske just din känsla av oro. Förminskar den. Och det vill jag inte. Jag bryr mig ju faktiskt om dig. Men kanske uttrycker jag mig plumpt och provocerande i en strävan att vara kortfattad. Kanske "intellektualiserar" jag i en strävan att vara tydlig. Kanske blir det fel hur jag än gör, och "gilla" ditt inlägg kan jag ju inte heller, eftersom jag tycker du har fel. Så jag hoppar ofta över att svara. Men fan också!

Det kan inte (längre) få stå helt oemotsagt, eftersom de här inläggen bygger på felaktigheter, falska antaganden och ibland rena lögner. Och - tadaa! - de gynnar Sverigedemokraterna! Jag är inte ironisk. Det är så. Låt mig få visa er:

Vem säger att du inte får vara stolt över att vara svensk? Vem påstår att det är kränkande att plåster inte finns i alla hudfärger? Vem förhindrar ditt barn att klä sig som hon vill? Vem har förbjudit pepparkaksgubbar i luciatågen? Vem bestämmer att skolavslutningar inte ska hållas i kyrkan? Vem kallar fina traditioner för kränkande?

Svar: INGEN!

1. Ingen hindrar dig från att vara "stolt över att vara SVENSK". Att känna en samhörighet med sitt egna lilla hörn av världen är en sund känsla. Men det är också en personlig, och därmed privat, känsla. Det är alltså inget som någon ens kan - även om den ville det - ta ifrån dig. Men samtidigt är det inte heller något du har rätt att pracka på andra, eller praktisera genom att ställa krav på andra i din omgivning. Din bild av vad "Sverige" och "svensk" innebär är din egen och även om den nog stämmer väldigt bra överens med de flesta andras bilder (mer om varför det är så kan vi ta en annan gång) är den ingen objektiv sanning. Och gör du det till mer än din personliga angelägenhet (genom att t.ex. skriva en Facebookstatus om hur du är mer eller mindre förtryckt av någon yttre, obestämd kraft är du på väg mot något som kallas "nationalism" och innebär att du (för att uttrycka det lindrigt) gör skillnad på folk och folk utifrån idén om att "svensk" är något mer än en idé i ditt huvud om ditt egna lilla hörn av världen, formulerad för att du skall känna dig trygg och hemmastadd.

Sverigedemokraterna är ett nationalistiskt parti och deras livsluft består tillfullo av tankar som denna. De är beroende av att folk som du känner att "någon" förbjuder dem att vara "stolt över att vara SVENSK". Det är det som ger dem sitt existensberättigande.

2. Ingen hävdar att det är kränkande att det inte finns plåster i alla hudfärger. Däremot har det påpekats att det kanske inte bara är ljushyade människor som är intresserade av att ha plåster som inte syns så tydligt. Det är ingen orimlig tanke överhuvudtaget. Tvärtom - om du väljer att se på den saken från ditt egna lilla hörn av världen, din önskan om att kunna få vara stolt över den du är, skulle du också se att det är självklart att alla ska ha möjlighet att köpa hudfärgade plåster och inte bara du.

Sverigedemokraterna har ett stort intresse av att den här typen av icke-frågor blir stora. När folk fylls av känslomässig indignation över en skitsak som färgen på plåster, vänds saker uppochner och en fråga som lyfts av hänsyn till alla, blir till ett "bevis" på hur "vi svenskar" förtrycks av sin regering/sina politiker (förutom SD, då.)

3. Det finns inga regler eller förbud, vad gäller hur du vill klä ditt barn eller hur ditt barn klär sig, annat än de oskrivna normer som existerar i det samhälle där du bor. Det är helt upp till dig. Men du och ditt barn måste förstås vara beredda på att klädvalet får reaktioner. Det är inget konstigt, utan fullt normalt - och har varit så "i alla tider". Kläderna gör mannen, sägs det. Och det ligger (tyvärr) en hel del i det. Det är bland annat därför jag försöker undvika t-shirts med bl.a. satanistiska eller politiska budskap när jag är på jobbet.

När en fråga som denna tas upp som en punkt i den här typen av statusar implicerar det - återigen - att gruppen "svenskar" skulle vara utsatt på något sätt (av "andra religioner och folkgrupper"). Att dessa inte bara reagerar på svenskars klädsel, utan att de dessutom har uppnått ett slags makt som ger dem möjlighet att "förbjuda" svenskar att klä sig i vissa kläder. Hej igen, Sverigedemokraterna. Den här myten spär också på den falska, nationalistiska världsbilden, där ursprungsbefolkningen ("svenskarna") trängs undan bit för bit av "de andra" - något som kan vara en mycket påtaglig, individuell känsla, men som blir något helt annat när den omsätts i praktisk handling via politiken.

4. Jag har skrivit om de försvunna pepparkaksgubbarna förut. De förbjöds inte, utan röstades helt sonika bort (i god demokratisk ordning) av de elever som ingick i luciatåget. Dessa ville sjunga något annat än pepparkakssången och då fanns det inte något behov av pepparkaksgubbar heller.

Jag tror du börja fatta grejen nu. Fråga dig själv vem som tjänar på att sagan om de förbjudna pepparkaksgubbarna sprids som en sanning? Just det, det nationalistiska riksdagspartiet som vill använda din känsla av oro för att något som alltid varit på samma sätt plötsligt ändras till något nytt och lite främmande. Nationalism handlar om att bygga sitt samhälle på människors instinktiva rädsla för det främmande, oavsett om det handlar om försvunna pepparkaksgubbar eller bruna plåster. Med SD i beslutande position vore det inte osannolikt att det ganska snart lagstiftades om att pepparkaksgubbar måste ingå i ett luciatåg. Är det ett parti som ens borde släppas in i plenisalen överhuvudtaget? Hallå, liksom...

5. Skolavslutningarna, de ständiga skolavslutningarna. En evig fråga och evig källa till indignation. Det finns förstås inga generella förbud mot att hålla skolavslutningar i (den underförstått kristna) kyrkan. Den här frågan är ganska stor. Den handlar bl.a. om skolans icke-konfessionalitet (d.v.s. att skolan skall vara "religiöst neutral") och huruvida kyrkan verkligen är den självklara symbol för det avslutade läsåret i skolan som en del försöker hävda. Personligen föredrar jag skolavslutningar på skolgården, i sol och försommargrönska, men det är en smaksak och - för att återknyta till den första punkten - en högst personlig känsla.

Att argumentera för skolavslutningar i kyrkan med hänvisning till att "det är tradition" är fullständigt osakligt. Det finns faktiskt inga som helst sakliga argument för att hålla skolavslutningar i kyrkan (eller i en moské, i Globen eller egentligen var fan som helst). Det måste få förbli ett beslut hos ledningen för den aktuella skolan/rektorsområdet och inte en nationell (nationalistisk?) fråga för den politiska makten att avgöra. Observera att det bara är ett parti som vill inskränka den här friheten: Sverigedemokraterna.

6. Aldrig någonsin har en tradition beskrivits som kränkande (bortsett traditioner i stil med att bajsa i den turkiske grannens brevlåda varje midsommarafton). Det som möjligtvis sker är att traditioner problematiseras i takt med att vårt samhälle utvecklas i humanistisk riktning. Och det är något helt annat. Där kan inslag i vissa traditioner lyftas som skulle kunna vara kränkande om vi fortsätter göra det på samma sätt som alltid, mot bättre vetande. Men ärligt talat, jag kan inte komma på en enda tradition där detta skett. Alla traditioner förändras kontinuerligt över tid och det sker sällan med större dramatik.

Dramatiken gynnar dock - förstås - SD, som (och jag vet att jag upprepar mig, men jag försöker verkligen banka in den här lärdomen i ditt huvud eftersom det är så jäkla viktigt) lever på att väcka irrationella känslor genom att t.ex. skapa uppfattningen att traditioner är (1) mer eller mindre livsviktiga för folksjälen och (2) hotas av utrotning av "någon". Denne någon är förstås invandrare, muslim eller politiker i "sjuklövern" och enda sättet att rädda sig och folksjälen är att ge Sverigedemokraterna lagstiftande makt att - i nationens och folksjälens namn - skydda dessa traditioner.

Dags att sammanfatta: Vi har alltså en typ av propagandistiskt inlägg som har som underliggande syfte och/eller effekt att underblåsa exakt de känslor som framställer SD som ett slags "rimligt alternativ", trots att det inte nödvändigtvis är avsändarens eller delarens avsikt. Författaren till inlägget ovan skriver t.ex. i en kommentar om just hur "de andra partierna banar väg för SD genom deras obegripliga förslag" utan att inse att inlägget inte på en enda punkt beskriver några "obegripliga förslag" från "de andra partierna", utan istället är ett enda sammelsurium av lögner, felaktigheter och halvsanningar vars enda effekt alltså är underblåsandet av nationalism och/eller sympatier för det nationalistiska regeringsalternativet. Den korrekta termen för detta torde vara kognitiv dissonans och innebär uteslutande en win-win situation för SD.

Att Sverigedemokraterna vill bygga ett samhälle på traditioner, svenskhet och känslomässighet överlag istället för på demokrati, mänskliga rättigheter och fakta kan vara lätt att glömma i stundens hetta - det är ju så det här med känslor fungerar. Men jag hoppas att alla ni som hittills skrivit och delat den här typen av inlägg på Facebook försöker behålla vett och sans när ni får chansen nästa gång. Ni sprider SD's propaganda.