Sverigedemokraternas Tom Cruise

Lena Mellin skriver i Aftonbladet om "Åkessons lögn" och menar att han ljuger medvetet.

Att Jimmie Åkesson låtsas se ett Sverige i vanstyre, karaktäriserat av maktmissbruk och verklighetsfrånvända maktspelare. Att han låtsas se ett kaos av våld och ett permanent kristillstånd med upplopp, kravaller och våldtäkter.

Jag tror hon har fel.

Jag tror Åkesson lider av vanföreställningar. Att han är övertygad om att den bild han förmedlar är sann. Och att han, genom en olycklig ödets slump, råkade träffa de andra i den kärntrupp som utgör SD's ideologiska nav vid precis rätt tillfälle. Och att de drog nytta av hans sårbarhet genom att hjärntvätta honom med nationalism.

Att kombinera Åkessons vanföreställningar (som dessutom har inslag av paranoia) med en ideologi som nationalismen var - för de andra i gänget - en vinnande ekvation, medan Åkesson själv drabbats av ytterligare problem som spelmissbruk och utbrändhet. Ändå drar de honom tillbaka in i rampljuset gång på gång. För de vet att ingen annan än Jimmie med sina unika, tragiska förutsättningar kan driva Sverigedemokraternas agenda och samtidigt verka trovärdig.

Mattias Karlsson var så illa tvungen att försöka när Jimmie till slut blev sjukskriven, men lyckligtvis (för SD) återvände Jimmie innan skadan blivit alltför stor. Och Björn Söder som talman... Det funkar ju bara inte. Inte heller Jomshof kan hålla masken, sin bakgrund som pedagog till trots. De vet att de spelar ett spel. (Ekeroth försöker inte ens, vilket han på sätt och vis borde få cred för.) Alla vet det, utom Jimmie. Den nyttigaste av de nyttiga idioterna.

Ja, Sverigedemokraterna hade tur som lyckades snärja Jimmie. Inte minst sett till att han faktiskt växer in i sin politikerroll mer och mer för varje framträdande han gör. Snart är han som vilken politiker som helst, men lite mer övertygad än de flesta. Lite mer hjärntvättad.

Han är för Sverigedemokraterna vad Tom Cruise är för Scientologerna.