Apornas planet?

baj(s)en

Det uppstod som så ofta en diskussion på Facebook. Den här gången var det en vän som efterlyste ett ökat gemensamt ansvar hos fotbollskollektivet för det våld och kaos som omger - om inte alla matcher, så åtminstone de större. Genast slog kollektivet (via hens fotbollsintresserade facebookvänner) tillbaka:

Hur kunde hen dra alla fotbollsintresserade över en kam?! Hur kan hen mena att klubbarna ska ta ansvar för saker som äger rum lååångt från arenan?! Det här är ju inte ens "äkta" supporters, varför ska fotbollskollektivet ens behöva ta något ansvar överhuvudtaget?!

Och så vidare...

Vad betyder ens "idrottsrelaterad brottslighet"?! Det kanske är en praktisk term för polisen att använda för att kategorisera, men personligen anser jag att det inte finns något "idrottsrelaterat våld"! Och våldet på musikfestivaler, då?! Är inte det minst lika illa?! Man kan inte hålla kollektivet ansvarigt för enskilda individers handlande!

Det slutar egentligen aldrig. Och egentligen är jag inte intresserad av sport, så varför brydde jag mig den här gången?

Jo, den här argumentationen ovan... Jag har hört den förut, i andra sammanhang.

Närmare bestämt varje gång en sverigedemokrat eller partisympatisör häver ur sig något rasistiskt.

Då heter det att man inte kan dra alla sverigedemokrater över en kam, bara för att ett rötägg beter sig opassande. Att det kanske inte ens är "äkta" sverigedemokrater (det finns de som på allvar t.o.m. menar att rasistiska förtroendevalda i SD skulle vara infiltratörer), så varför ska partiet ta något ansvar överhuvudtaget? Och vad betyder egentligen "rasism"? Hur kan vi veta att det verkligen är rasism och inte bara en tom anklagelse (man kan inte ens säga "chokladboll" utan att bli kallad rasist i den här jävla landet)? Och den omvända rasismen då?! Den är minst lika allvarlig! Man kan inte hålla alla sverigedemokrater ansvariga för enskilda individers handlande!

Det finns inga rasister inom SD och det finns ingen som begår idrottsrelaterad brottslighet inom fotbollsrörelsen. Om man får tro dem själva.

Kanske är liknelsen mellan fotbollskollektivet och sverigedemokraterna orättvis?

Njaäe... Båda grupperna viftar med flaggor, har en geografisk bas - en "hemmaplan". De har en idé om att vara/tillhöra ett slags "folk" (både i termer om att "vara" svensk eller t.ex. hammarbyare och i termer om lojalitet med laget/nationen). De är "imagined communities" för att låna Benedict Anderson's engelska term. Dessutom är de - enligt nationalistisk hävd - utsatta för ständiga hot från omvärlden. SD vill stänga gränserna och talar om ett pågående, lågintensivt invasionskrig mellan västvärlden och den muslimska världen. Och fotbollskollektivet utkämpar ständiga slag i ett evigt krig mot andra fotbollskollektiv. Och jag tror båda grupperna blir förbaskade om man skriver "kuken" på deras flagga.

Sport är en slags nationalism. Hela grundidén - oavsett om vi snackar landskamper eller derbyn - bygger på att stimulera känslan av ett "oss". Av ett "vi mot dem". Av en högre gemenskap, där en halsduk i lagets färger eller en liten, diskret pin signalerar samhörighet även hos exilsupportrar (t.ex. hammarbyare i Malmö).

Jag skriver "ett slags nationalism", för det är förstås inte regelrätt nationalism som i den formaliserade (ideologiska) version Sverigedemokraterna bekänner sig till. Det är mer ett slags för-nationalistisk kultur i det att den i det stora hela ligger kvar i ett känslomässigt och geografiskt "hemma". En punkt i världen, som muslimernas Mecka eller katolikernas Vatikanstaten. Hemmaplan, hemmaarenan, hemstaden eller stadsdelen.

Och är det så konstigt att några har ett starkare känsloliv än andra? Är det en orimlig tanke att den känsla som säger dig vem du är och var du hör hemma också skapar incitament att försvara dig - din identitet och ditt hem - ytterst manifesterat, förstås, i ditt lag? Nej, självklart inte.

Men liksom vardagsnationalisten inte förmår se kopplingen mellan sig själv och rasistmonstret, ser inte heller vardagssupportern kopplingen mellan sig själv och rötäggen som härjar på stan när det är derby. Kopplingen som uppstår när personliga och oftast helt irrationella lagsympatier blir till ett kitt som ska hålla kollektivet samman. I form av hejaklacken, klubben, firman...

Gayatri Chakravorty Spivak brukar skilja på "tinget nationen" och nationalism, där det förstnämnda utgör individens upplevelse av ett "hemmavid". En plats som är hennes egen. Men som - när den blir laddad med nationalism - blir en angelägenhet för ett kollektiv, en grupp, ett folk. Och kan politiseras. Det är i samband med det som demokratin kan skjutas åt sidan, tillsammans med respekten för allas lika värde och mänskliga rättigheter, hyfs och hänsyn överhuvudtaget. Det kan låta stort och högtravande, men istället för att dra paralleller till SD's principprogram går det också att beskriva mer handfast, som att t.ex. i unison skandera "Låt han dö!" när en motståndare skadats, eller handgripligen försöka åstadkomma just det. Visst kan man förstås hänvisa till en "urspårad supporterkultur", men om man inte i samma andetag lyfter det faktum att kulturen ifråga faktiskt omfattar alla supporters och klubbarna, bidrar man bara till att cementera fotbollskollektivets egen självbedrägliga bild av god respektive dålig supporterkultur. Som att skillnaderna skulle vara djupare än bara sättet man markerar sin lojalitet till laget på, då det egentligen handlar om ett yin/yang-förhållande där den goda supporterkulturen inte går att få till utan den dåliga supporterkulturen. Det är förstås därför fotbollskollektivet inte kan/vill göra något åt problemet, liksom nationalistiska rörelser som SD inte kan/vill ha en nolltolerans mot rasism.

Säger man att man vill det, ljuger man. Eller har lurat sig själv att tro på det.

Henrik Arnstad är klok nog att bara snudda vid sportevenemangens betydelse för nationsbygget i sin bok "Älskade Fascism". Men insikten finns där, i beskrivningen av landskamper (men förstås även derbyn och nationella turneringar) som ett slags rituell krigföring. Det skulle aldrig fungera om man inte byggde in nationalistisk ideologi i själva sporten. Men baksidan är förstås att kriget inte alltid kan begränsas till arenan. När oddsen blir för höga, måste även åskådarna börja mobilisera sig. "Vad skulle du göra om ryssen plötsligt knackade på dörren?"

Nej. Lika lite som det går att "ta debatten" med SD och deras sympatisörer, går det att ta debatten om det våld och kaos som kännetecknar större fotbollsevenemang med klubbarna och deras supporters. Jag har försökt göra det i båda dessa världar utan framgång.

Vi får antingen köra över dem eller gilla läget.