The gospel according to Gomér

IRM har redan skrivit om Gunilla Gomérs snart legendariska tweet från julafton, då hon i protest lämnade kyrkan mitt under pågående julspel. Men jag har lite att komplettera med, känner jag.

Gomér, som inte bara är kristen, utan en före detta kristdemokrat (KD) som gått över till Sverigedemokraterna (SD), upprördes enligt utsago av "antirasistisk propaganda" som hon upplevde var riktad till "sådana som" hon.


Ja, vad säger man?

Som kristen borde ju Gomér ha varit någorlunda förberedd på att kristendomen representerar en på djupet solidarisk och humanistisk människosyn. Jesus värnar om de svaga: De sjuka, de svaga, de fattiga, de av samhället utstötta och avskydda. Men också om "vanligt folk", liksom om de välbeställda. Alla kan hjälpa någon, tycks han mena när han ber sin fader Konungen förlåta den mänsklighet som sakta plågar honom till döds och således får vi - människan - ytterligare en chans, månne oförtjänt, men i kristen anda - en andra chans att visa vår rätta halt.

Som kristen borde Gomér sedan länge även insett att i Guds ögon är vi alla lika mycket värda och att Jesus var den förste antirasisten.

Samtidigt. Som Sverigedemokrat bär förstås Gomér även insikten om att vi alla inte är lika mycket värda. Jo, kanske på något slags övergripande, generellt plan, men inte i det pragmatiska häret och nuet. I Sverige står det svenska folket i särställning. Eller snarare, vi borde stå i särställning men gör inte det på grund av sjuklöverns långtgående förräderi då en i princip enig riksdag på 70-talet klubbade igenom och sjösatte det "mångkulturella experimentet".

Redan här en skarp motsättning mellan de läror som representeras av Jesus Kristus respektive Jimmie Åkesson. Men å andra sidan:

“Sverigedemokraterna är ett icke-konfessionellt parti som betraktar religionsfrihet som en naturlig del av det demokratiska samhället. /.../ Den svenska staten kan och bör inte vara religiöst neutral. Sverige har varit ett kristet land i över tusen år. Kristendomen är intimt sammanvävd med den svenska kulturen och identiteten. Få andra idéer och institutioner har varit lika betydelsefulla för formandet av den svenska kulturen som kristendomen och den svenska kyrkan. Det svenska språket, konsten, litteraturen, filosofin, moralen, traditionerna, arkitekturen, musiken m.m. är alla exempel på samhällsområden som varit och är starkt färgade av vårt kristna arv. Påverkan har dock också varit ömsesidig. Förhållandena, förutsättningarna och kulturen i vårt land har gjort att den svenska kristendomens historia innehåller vissa särdrag i jämförelse med andra kristna länder. Många kristna högtider och traditioner är fortfarande en självklar del av vår nationella kultur och utgör viktiga inslag även i många icke-troendes liv. Att känna till och förstå det svenska kristna kulturarvet är en viktig nyckel till att förstå vårt lands historia, kultur och samtid. Bevarandet av detta kulturarv är således en angelägenhet för alla svenskar, troende såväl som icke-troende. För att kunna förhålla sig strikt religiöst neutral skulle staten behöva fjärma en betydande del av det svenska kulturarvet ifrån de offentliga verksamheterna och det offentliga rummet och detta är ingenting som Sverigedemokraterna ser som önskvärt. Kristendomen bör i kraft av sin historia tillåtas att inneha en särställning i förhållande till andra religioner i Sverige.” -SD's principprogram

Sverigedemokraterna beskriver sig ovan som ett icke-konfessionellt parti som hävdar att den svenska staten bör vara konfessionell. För att få den logiken att fungera omvandlar man kristendomen från religion till kultur. Eller om man sammanblandar dessa två aspekter. Poängen är i alla fall att “få andra idéer och institutioner varit lika betydelsefulla för formandet av den svenska kulturen som kristendomen och den svenska kyrkan”, och att kristendomen därmed bör ges någon form av erkännande (men inte konfession) för det. Rätt ska vara rätt, tycker man. Och att vilja koppla stat till religion utan att för den skull kalla sig konfessionella är uppenbarligen helt logiskt för Sverigedemokraterna.

Om vi lägger Gomér till den här häxbrygden ser vi hur hon sätter sig upp mot inte bara en tvåtusenårig historia och en i Sverige tusenårig tradition/kultur, utan också mot en del av själva den svenska identiteten. Alltså den aspekt av livet som är det mest centrala i Sverigedemokraternas politiska idégrund: Svenskheten.

Fast det förstås... När SD talar om sig själva som ett parti med rötterna i kristen tradition menar de inte kristna värderingar eller kristen människosyn. De talar om yttre attribut, som kyrktorn, jul- och påskfirande och andra traditioner som visar upp dem i kristen dräkt. Alltså sådant som får dem att framstå i ett visst ljus, på ett visst sätt, snarare än sådana de är.

Jag är egentligen inte förvånad över att Gunilla Gomér kände sig träffad när kristendomens inneboende antirasism plötsligt lyste klart i kyrkorummet. Jag är mer förvånad över att hon uppenbarligen inte var beredd på det. Kristen och allt.