Note to self i tider av intensiv politisk-ideologisk diskussion

Det är egentligen alldeles för enkelt.

Vårt valdemokratiska system går ut på att jag väljer en representant (vanligtvis ett parti, men det går också att rösta på enskilda representanter inom de olika partierna) och låter denne representera mig i det vardagliga styrandet av skutan Sverige.

Ett alternativ till detta skulle kunna vara direktdemokrati, där en majoritet av landets frågor istället besvaras direkt av befolkningen - alltså en mindre uppsjö av omröstningar och ställningstaganden om allt och ingenting. Det är dock en väldigt opraktisk lösning som eventuellt skulle kunna praktiseras liiite mer på kommunal nivå, men som helt enkelt inte låter sig göras på riksnivå, annat än inför större beslut och förändringar - och då sker det oftast i rådgivande syfte, snarare än som direktdemokratisk metod.

Vad vill jag säga med det?

Jo, idag förs den politiska debatten lika mycket på nätet som i riksdagshuset, mellan "folket" (och mellan "folket" och politikerna) lika mycket som mellan politikerna själva. Vi bollar med siffror, med insikter och en oftast självpåtagen roll som kunniga. Och visst, en del av oss har stor kunskap, men sällan i fler än ett par ämnen - resten handlar om många gånger god, men dock allmänbildning eller rent struntprat.

Detta gäller förstås även politiker, men de har (läs: "ska ha") stöd av sakkunniga. Personer som är experter på sina respektive områden och kan presentera fakta på ett så objektivt sätt som möjligt, för att sedan våra folkvalda representanter skall kunna fatta beslut, baserat på en kombination av fakta och ideologi.

De sakkunniga bidrar med faktakunskaper, vi (väljare) bidrar med ideologisk riktning.

Det ska inte behövas att jag som väljare vet hur stor kostnaden/vinsten är för invandringen till Sverige, hur farligt/ofarligt kärnkraft är, eller vilken betydelse ordning och reda egentligen har för skolresultaten o.s.v. Det är bra att jag vet, eller åtminstone har gjort mig en uppfattning, men det räcker faktiskt att jag tycker att invandringen är moraliskt riktig och att vi gott kan öka den, att kärnkraft är renare än kolkraft, men läskigare än sol och vindkraft och att ordning och reda luktar mer militarism än pedagogik.

Det är min uppgift. Att hitta ett parti som tycker ungefär som jag i de här frågorna (eller vilka frågor det nu är jag tycker är viktiga/-st för tillfället). Och utse det partiet till mina representanter.

Har jag sedan tur, och "mitt" parti kommer till makten, så kan jag sedan förvänta mig att mina frågor drivs, men att de också tillåts passera faktafiltret för att de beslut som sedan tas inte bara skall vara ideologiska, utan också pragmatiska i det att de är långsiktigt hållbara.

Det går att avveckla kärnkraften utan att det blir strömlöst i Norrland eller att kostnaderna för alternativa källor går genom taket. Det går också att utveckla den utan att Sverige blir obeboeligt och det börjar simma treögda fiskar i sjöar och vattendrag. Samma resonemang gäller invandring, skola o.s.v.

Det kanske inte alltid blir som jag vill, även fast mitt parti sitter i regeringen, men det måste jag kunna ta. Kanske röstar jag på någon annan nästa gång, kanske ser jag framsteg på andra arenor än just min och ger dem mitt fortsatta förtroende.

Jag diskuterar gärna (bl.a.) nationalism och rasism. Jag ser idag ett nationalistiskt och rasistiskt parti sitta i riksdagen. Och det faller förstås in i "mitt område" att diskutera även dem. Och då hamnar jag i situationer där kostnader eller andra faktamässiga konsekvenser och orsaker lyfts i argumentationen. Och även om det på ett sätt är en logisk riktning att röra sig i, så är det en icke-konstruktiv väg att gå. För ärligt talat, varken jag eller min meningsmotståndare är i en position där kostnader och vinster har betydelse. Vi sitter inte i riksdagen och är/försöker vara pragmatiska. Vi sitter i varsin snurrstol framför varsin dator och är ideologiska.

Så jag försöker komma ihåg att hålla mig kvar i det. Inte hemfalla åt självpåtagen kunskap i samhällsekonomi för att spela det spelet med någon som är lika kass på det som jag. Utan stanna i det ideologiska samtalet. Bolla idéer.

Det finns ideologiska skäl för att vara såväl för som emot precis vadsomhelst. Och det är betydligt mer spännande att titta in i sig själv för att hitta argument för sin sak, än att googla boktitlar, skumma igenom pdf-filer och harva runt på Fria Tider eller IRM för att hitta stöd för sin sak och vinna en twitterduell på walk over (när jag eller min motståndare tröttnat på att gräva just den här skyttegraven).

Men det är faen inte lätt! När nån tjomme börjar vråla om tiotusen tyska bögar på Öresundsbron eller fyrtiotusen miljarder om året i kostnad för vad-det-nu-var. Då vill man bara trycka den här desinformationen i ansiktet på hen och ropa DET ÄR JU FAN INTE EN SIFFRA RÄTT, BLÅDÅRE!!! Men för hen är det rätt, och för hen är det du - det vill säga jag - som är blådåren. Som inte har en siffra rätt.

Sedan är vi där igen och kastar siffror på varandra som ingen av oss egentligen bryr sig om. För det vi egentligen vill säga till varandra är att vi är rädda så in i helvete för varandra och det vi står för. Att för den ene av oss är varje muslim som (nuförtiden mot alla odds) passerar Öresundsbron ytterligare ett steg närmare systemkollapsen, medan det för den andra av oss är varje mur, varje id-kontroll som representerar exakt samma steg.

Tänk då, om jag kunde komma ihåg min denna påminnelse och säga till mig själv (och hen jag diskuterar med) att "lugn, det här får våra politiker lösa. Ingen vill ha en systemkollaps. Jag kan ha fel, du kan ha fel. Det kanske finns ett tredje alternativ (kompromissen) som vi inte ser från våra snurrstolar. Jag vet bara att det känns för jävligt att stänga folk ute, medan du tycker det känns för jävligt att släppa in folk.

Jag vill öppna dörren, du vill stänga den. Kanske vi kan ha den på glänt tillsvidare?

Och som sagt (för nu måste jag avsluta detta och brygga mig en kopp kaffe), vi kanske kan överlåta till politikerna (våra folkvalda representanter, mind you) att bolla med siffror och pragmatism, så gör vi det vi är bäst på; att låta våra hjärtan tala med varandra i visshet om att i slutändan vill vi alla samma sak.

Vi vill känna oss trygga.
Vi vill förnimma en ljusnande framtid.
Vi vill att alla ska ha det bra.