Nationen 2.0

"Sverige, Sverige, Sverige fosterland..."

Så inleds den i nationalistiska kretsar redan på förhand ökända mellomellanakten i gårdagens deltävling i den svenska melodifestivalen. Potpurri-arrangemanget av Karl-Johan Ankarblom innehåller en kör (PRO-tonerna) bestående av nationens åldermän och -kvinnor, som utgör den fosterländska fond, mot vilken strax en representant för nationens framtid (10-årige gossopranen Elliot Kleinschmidt) sjunger de första stroferna ur "Du gamla, du fria" - Sveriges nationalsång (att den inte officiellt är vår nationalsång lämnar vi därhän, i trygg förvissning om att SD, om de inte redan gjort det, snarast lämnar in en motion om att göra den till officiell nationalsång). Sedan träder Sarah Dawn Finer in och sjunger en hebreisk översättning av den svenska, andliga folkvisan "Till österland vill jag fara". Efter det sjunger Gina Dirawi en arabisk översättning av den skandinaviska folkvisan "Jag vet en dejlig rosa", varpå det enda riktigt moderna inslaget dyker upp i form av samen Jon-Henrik Fjellgren, som framför en nyskriven jojk som handlar om hur starkt ett enat folk kan vara. Det hela avslutas sedan med att alla tillsammans sjunger slutet på nationalsången.

Och precis där sticker man en lång, jävla nagel i ögat på varenda nationalist i TV-sofforna, då de bytt ut tre små bokstäver i de sista två orden i texten. Jag vill leva, jag vill dö på jorden.

Allt är förstört! Nationalist-twitter goes förstås bananas i sällskap av en liten klunga opinionsbildare och profiler, som sannolikt står längre till höger än de är beredda att erkänna för sig själva. Hur kan man vara så fräck att man hyllar den globala gemenskapen?! Vill man upplösa nationen, frågar man sig?!

Jag vet inte. Är det kanske det man vill göra? Eller är det ett försök att expandera den? Eller är det ett försök att erkänna det faktum att det "vi" som för några årtionden sedan var en rätt så isolerad och homogen grupp människor på det norra halvklotet, men inte längre är det? Av en mängd olika anledningar, bör förstås tilläggas.

T.ex. är det idag lika lätt att flyga ner till Alicante som att ta sig till Luleå. Dessutom är det ofta billigare. Dessutom är vårt umgänge idag i stor grad globalt, dels tack vare den ökade rörligheten, men också med hjälp av Internet och sociala medier.

Ökad rörlighet medför också ökad migration. Åt alla håll och kanter. Vi flyttar ut och vi flyttar in, och några av oss flyr också hit - undan förföljelse, diskriminering, tortyr, krig...

Kort sagt; vare sig en tror på nationen som gemenskap eller inte, så är den sig inte lik den nation den en gång var. Det är något nytt. Annorlunda.

Statstelevisionen ser det fortfarande som relevant att tala om Sverige, Sverige fosterland. De sätter fortfarande ett tillräckligt stort värde i de gamla folkvisorna från 15, 16, 17 eller 1800-tal för att de skall framföras i direktsändning inför miljonpublik av representanter för nationen. En nation som alltså inte är densamma som då dessa folkvisor skrevs, men som är i högsta grad levande i den slags kollektiva bild av "Sverige" som Ivar Arpi talar om i termer om "föreställningen om ett delat öde", som "en gemensam berättelse".

Ja, Ivar. Du behöver nog inte oroa dig. Nationen lever fortfarande. Månne sticker det i ögonen (kanske inte just i dina, men i många av dina följares) att sångerna översatts till hebreiska och arabiska, att de framförs av en judinna och en palestinier. För att inte tala om samen Jon-Henrik. Minns Björn Söders ord, mina vänner, om hur en inte kan vara både svensk och same, eller svensk och jude. Att en måste välja. Här står han, en same, i statstelevisionen som en förment representant för både det samiska folket, men också för det svenska folket - same, judinna, palestinier, svensk - och jojkar om att tillsammans är vi starka.

Vad är det här, om inte den nationalism du efterlyser, Ivar?

Märkligt att märka ord... Jorden, norden - bryr vi oss egentligen om orden? Borde det i så fall inte varit så att jag vill leva och dö i Sverige? Om vi ska vara noga, alltså. Läser tweets om gamla smällfeta kor och tänker "ja, är det inte en värre hädelse, smädelse, att sjunga om kossan, än om att vilja leva och dö på jorden. Men texten är inte det viktiga - talar vi nationalism så talar vi också om tro och ritual. Vi står upp med mössan i hand och sjunger sången. Kan vi inte orden så nynnar vi. För det är viktigt. Lite heligt, sådär. Inte vad vi sjunger, utan att vi gör det.

Det är liksom poängen. Vi deltar i den ständigt pågående ritualen att hålla nationen vid liv, samtidigt som vi hela tiden omskapar den. Idag är det möjligt för Gina Dirawi, Sarah Dawn Finer och Jon-Henrik Fjellgren att ingå i den, som individer, men också som representanter för grupper i gruppen. Sverige - som nation - omfattar även dem. Om vi vill det.

En kan tycka vad en vill om SVT's nationalistiska manifestation. Själv tyckte jag den var fin, men fånig. Men ser man inte hur den var en fokuserad ansats att tända nyckelordet "nationell gemenskap" i eldskrift på himlen, tror jag man tittade sig blind på detaljerna.