Scannad i dunklet

Jag skrev för länge sedan ett inlägg om Jan Guillou och hans Arn-böcker (och Peter Flinths Arn-filmer), och hur den roman- och filmsviten var ett fantastiskt bidrag till myten om nationens berättigade existens. Nu har Andrev Walden skrivit i Aftonbladet en liknande text om Disney-filmen Lejonkungen och hur den griper tag i oss på ungefär samma känslomässiga plan och får oss att älska den, trots att den i så stor utsträckning är att betrakta som ett slags fascistisk propaganda.

Vad betyder det här? Är Disney och Guillou/Flinth nationalister och fascister? Nä, knappast. Men det betyder inte att mina och Waldens tolkningar saknar bäring eller tyngd. Bara att vi pekar på ett samband mellan fiktion och verklighet som kanske måste göras tydligare.

Det handlar om dramaturgi och om - i det här fallet - filmens och litteraturens oförmåga att rymma hela den nyansrikedom som verkligheten bjuder på. Såväl Arn som Simba skulle falla platta till marken om de hade avkrävts en gråskala. Svart och vitt. Full kontrast. Mer än så och du förlorar såväl läsare/tittare som en önskvärd tydlighet i det du vill förmedla via fiktionen.

Några protesterar kanske, men tänk i så fall efter. Det är bara om du verkligen vill förmedla det verkliga (läs: otydliga) - att allt är grått - som fler nyanser behövs. Och då är du inne i den verkligt smala och obskyra delen av film- eller bokbranchen. Det längsta en kan gå i den här vägen är att plötsligt invertera bilden och göra det vita svart och det svarta vitt. Och få publiken att haja till. Men att göra hjälten osympatisk, eller skurken ganska schysst, sänker snarare upplevelsen än förhöjer den. Inte ens så kallade "antihjältar" är särskilt nyanserade när det kommer till den kritiska kritan. I slutet är de ändå hjältar.

Poängen? Att nationen är en enkel, svartvit, dramaturgisk fiktion - likt litterära eller filmiska verk som t.ex. Arn-böckerna eller Lejonkungen - som trots detta ligger till grund för högst verkliga och disruptiva ideologier som nationalism och fascism.

Det finns röster om Donald Trump som säger att han - om han varit en karaktär i en TV-serie eller film - skulle blivit avfärdad som "too much". Inte trovärdig. På samma sätt upplever många av oss ett tomrum där en rimlig förklaring till Sverigedemokraternas framgångar borde ha legat. Jag tänker att det handlar om den korsbefruktning mellan fiktion och verklighet jag börjar antyda ovan, och som jag nu ska försöka beskriva.

Trump eller SD är inte trovärdiga i en fiktion eftersom de är verkliga, men de har å andra sidan ingen berättigad plats i verkligheten då de härstammar ur fiktionen. Likt Jessica Rabbit har de hoppat ur bioduken och placerat sina tvådimensionella - och därmed i sin uppenbarelse "perfekta" jag i det fyrdimensionella rummet. De är inte hemma någonstans och därmed saknar de begränsningar. Deras handlingar saknar konsekvenser för det finns inget att förlora - men förstås heller inget att vinna, eftersom det omöjliga målet för deras handlingar är att göra Lejonkungen till verklighet, eller att göra verkligheten till en Arn-roman.

Detta, samtidigt som vi andra begränsas av verklighetens komplexitet. Där allt har konsekvenser, där varje handling innebär ett ansvar. Där nyanserna mellan det vita och det svarta är så många att det inte går att se övergångarna. (Och där inget är antingen vitt eller svart, utan ohjälpligt fast i just nyanserna.) Vi kan inte, även om vi många gånger önskar det, lösa dilemmat med en filmlösning i full, svartvit kontrast: Sätta alla Sverigedemokrater i dödsläger, skjuta Donald Trump, upplösa alla statsgränser, förena världens alla människor i ett stort, lyckligt "vi" o.s.v.

Vi måste istället jobba med dessa utmaningar med sans, pragmatism och kompromisser, medan våra motståndare kan köra sitt race oberoende av något av detta. Om det är något vi måste få deras sympatisörer att förstå är det nog detta. Att "politisk korrekthet" inte handlar om en uppifrån pådyvlad moral som dikterar vad som är "bra" och "dåligt", "rätt" eller "fel" och så vidare, utan om insikten att vi - även om en ibland kunde önska att det inte var så - är bundna av insikten att civilisation, stabilitet, välfärd och folkhem endast går att upprätthålla genom att se och erkänna de nyanser som existerar i verkligheten. Att vi är människor här och nu och inte talande lejon i en tecknad film. Att vara PK är helt enkelt att erkänna att en är människa. Och det är också därför det är omöjligt för, säg, en sverigedemokrat att vara just PK.

Vi är - och det blir nästan lite sci/fi á la Philip K Dick när jag tänker på det - mitt i en kamp mellan verkligheten och fantasin. Där karaktärer ur fiktionen (Arn Magnusson, Simba, Jessica Rabbit o.s.v.) har klivit ut från biodukar och boksidor, besatt människors kroppar och nu för en kamp om människans livsrum. Vem är verklig, vem är en litterär gestalt? Fienden är endast möjlig att identifiera när hens tankar blir synliga.

Lyckligtvis har i alla fall SD skrivit ett principprogram... ;)