Vanligt fôlk

Att Margareta Larsson (SD) kan lyfta 62 000 kronor i månaden utan att samtidigt höja på ögonbrynen åt det orimliga i att ingen egentligen bryr sig, förutom den s.k. "PK-maffian", är en av förklaringarna till såväl SD's som Donald Trumps framgångar. Ja, kanske hela den populistiska rörelse som sveper över Europa och västvärlden just nu är ett slags resultat av detta fenomen, som kan beskrivas som ett slags perverterat politikerförakt.

Eller... Perverterat och perverterat. Politikerförakt är politikerförakt och inte ett särskilt elastiskt begrepp om jag tänker på saken. Det är helt enkelt en effekt av politikerföraktet i samhället - och kanske framförallt i media.

(På tal om media rantade jag faktiskt om detta i sociala media för en tid sedan. Skrev ungefär det jag tänker skriva här men mer stötvis, liksom.)

Idag har politikerföraktet i mångt och mycket ersatt den granskning och kritik som media (främst oppositionsmedia då, av naturliga orsaker) traditionellt ägnat sig åt. Riktiga avslöjanden och ifrågasättanden, som i fallen med Kaplan (MP) och Sahlin (S), har delat utrymme med uppenbara felsägningar á la Romson (P). Det är liksom likvärdigt i politikerförakt, samtidigt som granskningen i det sistnämnda fallet - och andra fall i den klassen - ligger på en väldigt ytlig nivå och kritiken förs fram i ett oproportionerligt högt tonläge. Och detta av överlag kompetenta journalister.

Politikerföraktet bygger på den ganska enkla och populistiska uppfattningen att de som leder landet (politikerna) är inkompetenta och själviska idioter. Den logik som följer med den uppfattningen är att inkompetenta och själviska idioter kan (bli politiker och) leda landet.

Enter SD och Margareta Larsson, som nu alltså lagt politiken på hyllan men inte ersättningen. Sextiotvå tusen spänn är mer än vad jag tjänar på två månader före skatt! För att inte göra någonting. Men hon behöver inte skämmas, för hon, liksom alla vi andra, vet redan att hon är en inkompetent och självisk idiot - och som sådan har hon en omoralisk, logisk rätt till de här pengarna. För alla vet ju att det är så politiker förväntas agera i den här typen av situationer.

Med andra ord finns en större acceptans för att Margareta Larsson beter sig på det här sättet, än om en random sjuklöverpolitiker gör det. För de politikerna är så måna om att slippa undan ett dåligt rykte om sin person att de gör de krumbukter som krävs och lite till för att kunna göra avbön, medan SD inte behöver göra annat än rycka på axlarna åt de bevis för att de har haft rätt hela tiden läggs fram, även om beviset alltså står att finna i deras egna led.

Inom sjuklövern ligger förtroendet för politiker på mellan 60-80%, medan SD-väljarnas förtroende ligger på runt 30%. Siffrorna avser 2014 och är för övrigt de högsta sedan 1991. I sig alltså bra siffror. Men också oroväckande. För det är just dessa människor som blir måltavlor för bilderna av deras förtroendevalda som inkompetenta. Det är deras förtroende som får sig en törn.

Vanligt fôlk

Politiker är inte bättre än "vanligt fôlk". Men samtidigt har de tagit på sig ett uppdrag som rent krasst är för svårt för "vanligt fôlk". Ett uppdrag som kräver ett oavbrutet engagemang från ungdomsåren och framåt. Det innebär inte att de skall få stå över att bli kritiserade för idiotgrejer eller att de skall ses som bättre än "vanligt fôlk", men att de trots det bör få åtnjuta privilegiet att behandlas med den respekt som kommer av att ha valt en sjuhelvetes svår och många gånger otacksam karriär - åtminstone av/i media.

Jag skriver på twitter att "(k)rälandet i dyngan kan vi på Twitter fortsätta stå för". Jag menar att självklart kan vi fortsätta ta oss friheten att karaktärsmörda våra förtroendevalda vid köksbordet, över en grogg i vardagsrummet eller via ett meme på nåt socialt medium - så länge vi gör det som privatpersoner och inte skriver det som journalister i något slags "nyhetsartiklar" i etablerade, seriösa tidskrifter.

Det innebär inte att vi har rätt. Och det innebär inte att vem som helst har det som krävs för att bli politiker. Även om det är precis vad politikerföraktet säger oss. Att det inte är någon skillnad mellan en Löfvén och en Åkesson. Eller en Lööf och en Ekeroth. En Clinton (eller Sanders) och en Trump.

Men det är det. Det måste det vara. Annars är vi jävligt körda.

P.S. En bekant skrev på Facebook efter en het diskussion om invandring/kultur eller nåt sånt att jag borde ge mig in i politiken. Jag tror det vore en ganska dålig idé. Jag är nog för mycket "vanligt fôlk" för det. D.S.

Tema: