Två systrar

Både Katerina Janouch och Marcus Birro är intelligenta människor. De är också författare och kan hantera det skrivna (och även talade) ordet bättre än gemene man.

Jag har ingen egentlig koll på Marcus författarskap och blandar för det mesta ihop honom med brodern Peter, som bl.a. skrev manus till "Hammarkullen" och i allt väsentligt framstår som en åsikts- och värderingsmässig motpol till Marcus (vilket oftast leder mig till viss förvirring). Janouch har jag dock i egenskap av förälder och förskollärare mött (och möter fortfarande) i flera av barnen och även mig omtyckta verk, där jag särskilt vill framhäva böckerna om Ingrid och den utmärkta "Så blev jag till".

Både Birro och Janouch har dessutom goda insikter i hur media fungerar och då även hur debatter går till, både enligt klassiskt snitt i s.k. "gammelmedia", men även i det nya medielandskapet där sociala medier har en framträdande roll.

Ingen av dem är naiv.

Båda av dem har gjort en resa lik den systrarna Ayan och Leila1 gjorde, och som för de sistnämndas del slutade med en resa till Syrien för att ansluta till terrorgruppen IS. Janouch och Birro är dock inte framme vid målet ännu. Tror jag.

Nej, de har förstås inte anslutit sig till IS. Skärp dig! Däremot har de, liksom de två systrarna, radikaliserats.

Det är t.ex. för de flesta ett uppenbart orimligt och oriktigt påstående att att majoriteten av ensamkommande flyktingbarn egentligen är vuxna, militärt utbildade jihadister. Men för Janouch och Birro är det en sanning. Visst, de kan inte föra det i bevis, men det är ändå sant. Det är känt att flyktingar försöker ljuga om sin ålder för att öka chanserna att bli insläppta i det land, vars gräns de står vid, och på så vis komma undan det som förföljer dem i hemlandet. Men det är inte per automatik detsamma som att alla ljuger och att de är förklädda jihadkrigare. Om man inte nått en slags intensiv tro på att så är fallet.

En annan myt handlar om de 55 "muslimska områden" eller s.k. "no go"-zoner som sägs existera. Det handlar egentligen om "55 geografiska områden där lokala kriminella nätverk anses ha negativ påverkan på lokalsamhället"2, men framställs alltså enligt den nationalistiska mytbildningen som veritabla krigszoner med sharialagar och allsköns galenskaper. Med all respekt för att kriminaliteten i dessa områden självklart måste stävjas, kan man bara fråga sig varför staten helt enkelt inte går in i dessa "no go"-zoner med hjälp av nationella insatsstyrkan och understödd av armén? Om det nu alltså är så att t.ex. Hagsätra är på vippen att utropas till lydstat under kalifatet, vilket i princip är den bild Janouch et al. försöker förmedla.

Två exempel på förvridna perspektiv och därtill två "sanningar" som inte kan (läs: får) ifrågasättas: Sverige upplever ett okontrollerat inflöde av militärt utbildade jihadister förklädda till barn, som som i nuläget har erövrat 55 platser i syfte att på sikt helt islamifiera vårt land.

Det är mer än en sanning - det är en djup tro. En övertygelse som gränsar till det religiösa. Och den delas alltså inte bara av de inskränkta "sverigevänner" från Livets Hårda Skola vi oftast möter i kommentarsfält och liknande, utan även av personer med utvecklat intellekt och god förmåga att uttrycka sig. Som Janouch och Birro.

Försöker någon ifrågasätta "sanningen" är det ett försök att censurera eller tysta. Även detta ett tecken på hur radikaliseringen tar ifrån individen förmågan att resonera. När en (1) en bokhandel lite förhastat plockar bort Janouchs böcker ur sortimentet som en reaktion på hennes radikala påståenden om ensamkommande flyktingbarn och "muslimska områden" i tjeckisk media3, blir den i de radikalas ögon till flera "bokhandlar (bland annat i Uppsala)"4 och ett bevis på att en mycket reell - i det här fallet kulturell - elit bestämmer vad du får läsa och inte. Birro konstaterar att det nu är "bokhandlare, kulturchefer, chefredaktörer och bibliotekarier som ska bestämma vems böcker som ska läsas". Men så är det förstås inte. Det är bara en ryggmärgsreaktion (kanske den enda reaktion som finns kvar i den radikaliserade hjärnan?) helt utan proportion till det inträffade. Du väljer själv vad du vill läsa och inte, och all litteratur du kan tänka dig finns ett knapptryck bort.

Dessutom - för att försöka hålla mig fast vid min grundtanke - är den här reaktionen nätt och jämt relevant, annat än som ett sätt att lägga ytterligare byggstenar till den mur som ska syfta till att eliminera all dialog mellan den radikaliserade och omvärlden. Det är en isolationistisk strategi Birro leder i sitt "försvar" av Janouch - inte i ett enda ord visar han där en vilja eller ens ett intresse av att försöka möta någon av hennes meningsmotståndare i något som liknar ett samtal. Istället avfärdar han dem rakt av som "kulturens inavlade babianer". Punkt slut. Radikalismen har inget utrymme för dialog.

Grundtanken var det. Birro försvarar alltså Janouch, men bara konsekvenserna av att hennes uttalanden blivit kända (och kritiserade). Ingenstans bemöter han de egentliga anklagelserna - att hennes påståenden om ensamkommande och "no go"-zoner är överdrivna och opåkallade. För hon har ju rätt. Och det är ju det som gör det än mer upprörande! Och som i sig blir en signal till honom om att "kulturens inavlade babianer" inte heller är intresserade av en dialog/diskussion/debatt.

Och det är inte heller Janouch. Hon reagerar på att hon fått kritik, inte på vad som faktiskt kritiseras eller varför. Hon ser sig mer som censurerad än ifrågasatt. Mer som tystad än hörd5. Och så skulle jag också reagera, tror jag, om jag bar på en orubblig övertygelse om att jag har sagt Sanningen. För - och det här är värt en tanke eller två - den enda form av kritik hon lyckats ta till sig och bemöta (och det är ändå mer än Birro lyckades med i sitt försvar av henne) är att hon blandat ihop några siffror; Kanske sagt fel vad gäller antalet "muslimska områden", eller haft lite svårt med tjeckiskan - trots att hon i nästan samma veva stolt proklamerar sin kompetens som översättare från/till just tjeckiska. Hon nämner inget om att uttrycket "muslimska områden" eller talet om vuxna, militärtränade män förklädda till barn skapar en missvisande bild av situationen i Sverige. Att det är en bild som sprids av företrädesvis den spretiga grupp som kallar sig "sverigevänner" och som sympatiserar med nationalistiska SD.

Hon hade kunnat ta till sig kritiken om att de uppgifterna var oriktiga, och säga något om det. Eller så hade hon kunnat försvara sig och fortsätta hävda att det hon säger om "muslimska områden" och ensamkommande "barn" är sant - helst då backat av källor. Men hon gör alltså varken eller och lägger istället kraft på att peka på andra faktorer - då främst rena falsarier som att hon censurerats eller behandlats felaktigt av DN. Eller så hävdar hon att hon missförståtts medvetet (men inte ens när hon säger det får vi en förklaring om vad hon egentligen menade - vad som missförstods) och så vidare. Helt enkelt härdar hon ut i uppfattningen att hon inte har gjort något fel.

Och som sagt - för att upprepa detta en sista gång - har hon inte gjort något fel, varför då inte reda ut de här frågetecknen? Varför detta ointresse av att bli förstådd?

Jag frågade faktiskt Katerina om detta med anledning av att jag kände mig kluven. Visst hade hon uttryckt sig konstigt även tidigare. Om bl.a. marockanska gatubarn i Stockholm och berömt det gäng högerextrema tomtenissar som misshandlat folk på stan i jakt på - var det t.o.m. sagda barn, tro? Minns inte riktigt. Detta samtidigt som hon också berömt Brevbärare mot Rasism för att de vägrade dela ut SD-propaganda. Och som jag skrev inledningsvis är hon en intelligent människa som är dokumenterad bra på att uttrycka sig i skrift. Så jag visste inte vad jag skulle tro, var det en miss i kommunikationen, eller handlade det om något mer djupgående. Var det månne så att hennes människosyn förändrats?

Svaret (som jag inte förväntade mig, då hon sannolikt var ansatt får flera håll) lät inte vänta på sig:


Så långt ett bra, inledande svar. Jag hade följdfrågor. Det är ju ändå en sak att anse att politikerna missköter Sverige och en helt annan att göra det genom att prata överdrivet och opåkallat strunt om t.ex. "no go"-zoner och ensamkommande "barn. Men det var tyvärr den enda kontakten mellan oss.

Däremot - och jag vill hävda att det hör hit i mycket hög grad - fick jag istället kontakt med tre andra filurer som likt Birro tog Janouch i försvar. Mats, Mattias och "Farbror Haram" såg min korta dialog som en inbjudan att diskutera MENA-övervikten i statistiken för våldtäkter. Mats och Mattias var tydligast med att helt avfärda socioekonomiska faktorer6 som en förklaring till brottslighet, medan "Farbror Haram" framstod som mer nyanserad - till en början. Dock vägde även i hans fall biologiska och kulturella orsaker tyngst - inte minst eftersom den ökade våldtäktsbenägenheten var ett resultat av inavlade klaner. Joråsåatte...

De här snubbarna satt stadigt med rumporna i den rasideologiska myllan och på samma sätt som Janouch fick sin radikala bild av ensamkommande "barn" och "no go"-zoner av dem, gav förstås hon dem en rejäl boost vad gäller deras månne ännu mer radikala världsuppfattning. Win-win på ett sätt. Och en tydlig fingervisning om riktningen Janouch rör sig i - vare sig det är medvetet eller omedvetet.

Jag blev inte riktigt klok på henne. Vad ville hon? Vad menade hon? Varför hänger det rasideologier på hennes Twitter och varför tar hon inte avstånd från dem om hon nu är så mån om att inte missuppfattas (som varande t.ex. rasist)?

Hur kommer det sig att Katerina Janouch, som jobbat professionellt med olika former av textskapande i snart 25 år, ändå saknar förmåga att kritisera hur "politikerna missköter Sverige" på ett såpass tydligt sätt att hon inte framställer sig själv som rasist/"sverigevän"? Det må vara svårt för den som inte är van att uttrycka sig i text att kritisera så känsliga ämnen som invandring och flyktingmottagning och samtidigt behålla någon slags nyansrikedom. Men Katerina Janoush? Hon kan göra det med båda händerna bakbundna!

Så... Hur kommer det sig? Och hur kommer det sig att hon, när hon t.o.m. själv hävdar att hon blivit missförstådd/feltolkad/whatever, inte gör den minimala ansträngning som krävs för att reda ut den här härvan?

Jag skrev en rant på Twitter (i hopp om att undvika att skriva en långt blogginlägg - det gick väl sådär) där jag bl.a. spekulerade i att allt bara är en slags uppmärksamhetskupp. Att det är värt priset att framstå som rasist och "sverigevän" i vissas ögon, sett till vinsten i att skapa nya kundkretsar hos de som ser henne som sanningssägare och/eller en orädd och provokativ författare. Och kanske är det så.

Folk har kort minne idag. Gör man inte väsen av sig finns man inte. Och den här helgen har Katerina Janouch funnits lite mer än andra.

Alltid något.

* * *

För den som vill ha en en mer faktabaserad granskning av Janouchs påståenden kan man titta här: http://www.svt.se/kultur/medier/sant-och-falskt-i-janouch-debatten