America first

Det har varit en ovanlig helg, samtidigt ovanligt vanlig. Donald Trump är nu president i USA på riktigt, och därmed har en av världens mäktigaste nationer nu tagit ett stort stövelkliv i riktning mot att bli en nationalistisk nation. Men i vardagen rullar allt på mer eller mindre som vanligt.

De av oss som är lagda åt det hållet har förstås vridit och vänt på detta sedan redan långt innan "the inauguration" - ja, redan innan valresultatet offentliggjordes i början av november. Vi är inte förvånade över den nya administrationens ilskna reaktioner på rapporterna från lügenpresse om (den dåliga) uppslutningen, eftersom fler människor än någonsin tidigare var på plats - en uppenbar lögn som senare försvarades som "alternativa fakta", trots att det uppenbarligen helt enkelt inte var sant. På den relativt korta tid som gått har den nya administrationen dessutom plockat bort bildbevis som visar att det var de som ljög, och inte lügenpresse. Ändå är det media som drar det korta strået och snart är utestängda helt - administrationen kan kommunicera med folket via Breitbart (USA's motsvarighet till "Samtiden") istället. Vi är inte heller förvånade över att de massiva, men fredliga protester under beteckningen "Women's March", som ägde rum över hela USA, beskrevs av sagda administration som "a total collapse of the social order" - en hint om med hur oblida ögon en öppen opposition betraktas av dessa nya ledare.

Inte förvånade, men dock skrämda över att vi såg det komma och inte kunde förklara det så att andra - alla - kunde förstå det vi förstod. Också skrämda över att det faktiskt går så snabbt som vi var rädda för att det skulle kunna gå.

Jag har under lååång tid suttit och skrivit på en längre text som egentligen ska - skulle - handla om Sverige och mångkulturen, men som av förklarliga anledningar hela tiden kör fast i resonemang om begrepp som nation, nationalism, ras och rasism. Jag hade tänkt pilla lite mer på texten ikväll, när följande stycke i avsnittet om nationalism framstod i eldskrift på skärmen. Det sammanfattar ganska bra vad vi har fått ta del av denna i sanning historiska helg, inte minst genom president Trumps invigningstal.

"Nationalism är alltså inte bara en föreställd gemenskap, utan en alldeles särskild sorts föreställd gemenskap, byggd på 'känslor, underliga masskänslor som skulle kunna kallas populism'. Och det är när dessa känslor, dessa nationalismer, förflyttas från den privata/lokala sfären ut till civilsamhället, som 'inte har något demokratiskt samhällskontrakt', som dessa föreställningar i sin transcenderade form kan bli en oerhört volatil komponent om de dessutom lyckas påverka statsapparaten, som i allra högsta grad utgår från just ett demokratiskt samhällskontrakt i sin kontinuerliga omfördelning av medel utifrån en jämlikhetsambition. Nationalismen ställer nämligen den här jämlikhetsambitionen på högkant genom att placera det egna lilla hörnet av världen i centrum och sätta det i motsättning till alla andra hörn. På så vis upphöjs egenintresset av att bevara just sitt lilla hörn till en allmängiltig sanning - en självklarhet, ett common sense - här och nu, samtidigt som den ställer den demokratiska idén om allas lika värde på ända. Allas hörn är inte längre lika viktiga."