En odyssé i statens tjänst

Ja, så hette min första skolblogg. "I statens tjänst" låg på Blogdrive och levde i dryt två år, mellan 2005 och 2006. (Den är jätteful och inaktiv, men finns fortfarande till beskådan för den hugade.) Jag startade bloggen som student och avslutade den mitt i praxis-chocken efter att ha fått jobb på en nystartad kommunal förskoleavdelning.

Avslutade, förresten... Jag flyttade den hit, till Lancefestivalen.se, för att sedan flytta den till Flumpebloggen, som sedermera delade upp sig i sidospåret "Skäggig dagisfröken" och nu är jag i princip tillbaka här igen - i den mån jag ens skriver om skola/förskola längre.

Något kan sägas om självbilder här. Jag började som (förskol-)lärarstudent och bloggade utifrån den verkligheten. Jag var som sig bör kritisk mot min egen utbildning och åtminstone vissa av skolans samhälleliga funktioner. Jag tog på ett sätt stafettpinnen från Lennart Mogren och Samuel Kazen Orrefur.

Lennart MogrenMogren hade skrivit den smått radikala debattboken/stridsskriften "Sluta skolan", vilken satte djupa intryck på en inte ung (jag fyllde 30 samma år jag började på utbildningen), men dock lärarstudent som undertecknad. Mogrens huvudtes är att skolsystemet i sin nuvarande form är skadligt för barnen och att "(s)kolans dolda mål kränker barnens självkänsla och skrämmer till osäkerhet" och att skolan därför behöver "upplösas och ersättas med en mångfald sätt att lära". Nu är det mer än ett decennium sedan jag öppnade boken, och jag gissar att jag idag skulle ha en lite mer nyanserad approach till det han skriver. Men det är spännande och någonstans i det hela tycker jag mig se ett litet frö till Skolvåren och deras i vissas ögon provocerande twittertagg #varförskola.

Kazen Orrefur fanns redan på plats i Mogrens stall och han hade - redan som niondeklassare - skrivit en i mina ögon imponerande text i liknande, Mogrensk anda. "Skolans sanna väsen" var en svidande uppgörelse med skolsystemet, inte minst då det kom som en rapport från insidan, genom ögonen på en elev. Visserligen med språkbruket och ibland naiviteten hos en ung människa som plötsligt insett att han har en röst och att han kan bli lyssnad på och således påverka saker och ting. (En snabb googling visar att Samuel idag är politiskt aktiv som ledamot i Sigtuna kommunfullmäktige.)

Så blev jag klar med utbildningen, fick jobb och drabbades av praxis-chock. Bloggens innehåll blev med ens ett annat. Kritik mot kommunalt vanstyre (med allt vad det innebär) blandat med frustration över den till synes omöjliga uppgiften att utföra sitt pedagogiska uppdrag med bristande resurser och för stor - alltid för stor - barngrupp. Emellanåt konfrontativt i samma andra som min tidigare kritik mot den utbildning jag gick, andra gånger mer följsamt. Men det var tufft och många aspekter av det Mogren/Orrefur skrivit om bekräftades.

Bloggen flyttade till Lancefestivalen och jag växte samtidigt in i en roll som flumpedagog i takt med att Alliansen vann valet 2006 och Jan Björklund blev den tongivande skolpolitikern (inte för att jag tidigare haft något särskilt till övers för socialdemokratiska röster som Berit Andnors eller Ibrahim Baylans). Kritiken mot kommunstyret (eller om det egentligen var resterna av Mogrens/Orrefurs inflytande) fanns förstås kvar, men efterhand jag lyfte blicken mot rikspolitiken snarare än kommunpolitiken började jag också formulera en ram, inom vilken jag som lärare i förskolan befann - eller ville befinna - mig inom. Nu gjorde jag också bekantskap med en ny grupp skolbloggare, som t.ex. Christermagister och Tysta Tankar.

Jan Björklund

Kanske var det den politiska omställningen eller åtminstone Björklunds hårda retoriska angrepp på den skola jag själv så sent som i stycket ovan var en övertygad kritiker av, som fick mig att omvärdera min plats i debatten. Nu handlade det istället för om allmän systemkritik av skolan, om pedagogen. Vad tyckte jag utgjorde en "god" lärare? Var det hen som pekade med hela handen eller den som förde eleven i riktning? Var det hen som satt bakom katedern eller hen som satt den?

Frågorna och debatten tog mer och mer av utrymmet på Lancefestivalen (jag ville ju också skriva om film, musik och nationalism) och jag startade Flumpebloggen under min föräldraledighet 2009 som ett svar på det ökade behovet av tydliga motvikter till Björklunds anklagelser om "flum". Nu var ledordet plötsligt "samarbete". Även om jag inte släppte in gästskribenter (Under en period bloggade även Jazzjeppe på "I statens tjänst") var diskussionen det centrala och periodvis var kommentarsfälten låånga och härliga. Jag hade en ambition att rent formellt bjuda in till diskussion och avslutade i början mina inlägg i stil med "(h)ur ser du själv på kunskapsbegreppet och hur det används i debatten? Har du själv skrivit om kunskap ur ett flumpedagogiskt perspektiv eller kanske du hyllar ett länge saknat fokus på just kunskap? Berätta i så fall kortfattat i en kommentar och bifoga en länk till ditt inlägg. Normala kommentarer på ovanstående inlägg är förstås också välkomna!"

Det höll ett tag. Men så småningom började jag ana en tendens till upprepning. Hade jag inte redan skrivit om kunskap? Visst fanns det redan ett långt inlägg om ordning & reda? Och mitt jobb som förskollärare - när jag väl skulle börja jobba igen efter ett år som pappaledig - väcktes nya och andra frågor. Således föddes bloggen "Skäggig dagisfröken" sommaren 2010. (Den hade egentligen redan funnits i ett och ett halvt år, men legat vilande - liksom jag - under min föräldraledighet och var ursprungligen tänkt att skildra vardagen i förskolan, snarare än debatten om den. Självklart blev det lite både och för att så småningom bli nästan bara debattinlägg om specifikt förskola, samtidigt som jag skrev ungefär samma saker på Flumpebloggen. Lärarleget fick massor med uppmärksamhet, liksom ett par strider med Zoran Alagic som var nån slags pressperson på LR och gillade att clickbaita förskollärare genom att säga "dagis" på rätt (d.v.s. fel) platser och med det skedde ytterligare en slags förskjutning av fokus.

På ett sätt var jag tillbaka i Mogrens och Orrefurs domäner. "Mitt egna lilla GULAG" blev ett slags samlingsnamn för inlägg på såväl Flumpebloggen som Skäggig dagisfröken och Lancefestivalen och handlade framförallt om underliggande strukturer och ideologi, snarare än om verksamhet, flumpedagogik eller ens skolpolitik i allmänhet (även om det sistnämnda förstås hänger ihop med hela GULAG-tänket). Det var också det som - tillsammans med ett allt mer infrekvent skol/förskolebloggande överlag som fick mig att återvända till Lancefestivalen som plattform (även om vare sig Flumpebloggen eller Skäggig dagisfröken är officiellt nedlagda och jag fortfarande postar sporadiska inlägg där).

Och här är vi nu. I en skoldebatt som, ungefär samtidigt som stycket ovan äger rum, förskjutits till Twitter och mer handlar om att svartmåla och diskreditera misshagliga meningsmotståndare än om att föra ett samtal som, oavsett nivå eller domän, leder framåt-ish. Ett söndrat diskussionsklimat som till viss del tagit sin tillflykt till grupper på Facebook (t.ex. förskolan.se), men som även där drabbas regelbundet av en sorts "angreppssamtal" där inte ens talutrymmet (jag brukar hänvisa mycket av den twitterska hätskheten till begränsningen på 140 tecken) motverkar driften att hellre kritisera (läs: krossa) motståndarens ståndpunkt än att framhäva sin egen.

SafeAid

Här är vi, som sagt. Men vart tar vi vägen? Gömmer vi oss i våra Facebook-grupper och lägger våra tankar i händerna på dess moderatorer? Harvar vi vidare på Twitter och försöker håna eller subtweeta våra motståndare till döds? Börjar vi blogga (igen)? Och i så fall, om vad?

Jag undrar i alla fall var den idémässiga diskussionen tagit vägen? Den, där frågan om kepsar och mobiler handlar mindre om juridik eller forskning och mer om vad en keps eller mobil berättar om skolan, eleverna och lärarna. Diskussionen där #varförskola ses som en inbjudan till nya, gränslösa tankar - spånande - och inte som en subversiv provokation utan annat syfte än skolans slutgiltiga kollaps. Eller den där förslag om hårdare styrning (av lärare, elever, föräldrar... You name it) inte behöver lindas in i avgrundsskildringar om en skola i kris, utan kan bollas ändå - som tankar på egna ben.

[Och nej, jag menar förstås inte att juridik eller forskning är oviktigt, liksom det finns tunga argument för att förhålla sig kritisk till all forskning. Men huvudsyftet i det offentliga samtalet kan inte vara att t.ex. söka ogiltigförklara forskning, för det leder onekligen till att "all" forskning till slut blir ogiltigförklarad (men av de olika "lägren").]

Det jag tror jag letar efter är ett mer förutsättningslöst samtal, där inget finns att vinnas eller förloras, utan helt enkelt bollas. (Som i den där filmen om Hannah Arendt, som jag såg i fredags, där diskussionens vågor nådde orkanstyrka, men där samtliga inblandade samtidigt visste att när kvällen var slut, var de alla goda vänner ändå.) Men frågan är om det längre är möjligt i en debatt där flera av de tongivande rösterna tillhör personer som just genom att vara tongivande förvaltar sitt personliga varumärke och söker bygga en karriär istället för att föra samtal och lära sig om varandra (och om skola/förskola) tillsammans?

Kanske är ändå de Facebookianska "diskussionsklubbarna" lösningen just nu? Ett steg bort från offentlighetens prestigeskapande ögon och tillbaka in i samtalets intima sfärer. Där drömmar om en ny och lite annorlunda skola/förskola fortfarande har substans. Och värde.