Inkludering medelst exkludering?

När det talas om inkludering uppstår nästan per automatik bilden av eleven som riskerar att skada andra (och sig själv), men som ändå - av principiella skäl - ska finnas med i klassrummet.

Inkluderingen - som princip - bygger till stor del på uppfattningen att om inte eleven görs delaktig i klassrummet, blir hen inte heller delaktig i klassen och den sociala gemenskap den utgör, både under och efter skoltid. Samtidigt är det inte svårt att föreställa sig att eleven som skadar andra (och sig själv) i klassrummet har/får det ganska tufft att vara just delaktig i såväl klassrummet som klassen - även om hen är där.

Egentligen en lose-lose situation för eleven i fråga: Antingen inkluderas hen och straffar ut sig själv, eller så exkluderas hen och straffas ut av skolan/systemet.

Jag jobbar varken i gymnasiet eller grundskolan, men även i förskolan utmanas vi i vårt inkluderande arbetssätt av olika barn i olika situationer med olika bagage. Så jag känner ändå igen mig i Karin Herlitz debattartikel i Lärarnas Tidning. Jag tror det beror på att inkludering alltför ofta används som om det vore både metod och lösning, när det egentligen framförallt bör förstås som förhållningssätt.

Det är t.ex. inte inkludering att låta elever, som Herlitz mycket riktigt påpekar, "lära sig att de inte riktigt passar in och att det inte fungerar att vara på ett annat sätt". Det är att misstolka inkludering som likriktning. Som att en sockerkakssmet uppstår spontant, bara man kastar i alla ingredienser i samma bunke. Men så är det inte. Det behövs en visp och en bunke som dels rymmer ingredienserna, men också är så generöst tilltagen att det går att blanda ingredienserna utan att hälften hamnar utanför.

Med andra ord kanske den "break even"-gräns Herlitz ritar upp i skolgårdsgruset redan från början är för snålt (eller snällt) tilltagen?

"En vuxen, 25 tonåringar och en lektion på 40 minuter. För mig är det självklart att det är omöjligt att anpassa undervisningen på ett sätt som gör det möjligt för varje individ att ta den till sig under dessa förutsättningar."

För mig med. Men tyvärr ser vi olika vägar ut ur detta. Herlitz, måste erkännas, är mer pragmatisk (och kanske även mer verklighetsförankrad) än jag i sin slutsats att vi, för att kunna inkludera dessa elever, behöver exkludera dem. Det vill säga, inkluderingen handlar i hennes ögon om "livet efter skolan", vilket implicerar att sagda elever här och nu mår bättre (i det långa loppet) av att särskiljas från de som inte behöver en "annan typ av anpassning" - d.v.s. de normala eleverna.

Det är möjligt att tanken är logisk, även om jag har svårt att smälta den. Jag menar nämligen att ingen exkludering skall behöva vara nödvändig (även om det förstås alltid finns undantagsfall), förutsatt att rätt och tillräckliga resurser sätts in. (Ja, min lösning kostar pengar.) Mindre klasser, eller möjligtvis fler smågrupper, och mer pedagogisk personal gör det lättare att anpassa arbetet efter samtliga gruppdeltagares olika behov - men försök övertyga en kommunpolitiker eller verksamhetschef om det...

En av inkluderingens styrkor - förutsatt att den åtföljs av medvetna insatser - kan nämligen vara att den förutom att den gynnar alla elevers lärande, skapar kunskap om och uppskattning för individers olikheter. En slags demokratisk fostran, kanske extra viktig just här och nu. Men det låter sig helt enkelt inte göras i ett klassrum med 25 elever och en lärare. Där behöver alla istället vara så lika som möjligt för att uppnå bästa formella resultat. (Igen denna likriktning.)

Och därför tänker jag att vi istället för att försöka lösa dilemmat med inkludering medelst exkludering, ljudligt förväntar oss - och kräver - att skolan faktiskt ska kunna tillmötesgå alla elever, även de med "alltför speciella behov" för att kunna fungera i ett klassrum med 25 elever och en lärare, genom att skapa en skola där alla elever och lärare har en rimlig arbetsmiljö. Tillsammans.

Att - om det för vissa elever är för lite med en lärare och för mycket med 25 elever i klassen - man ser det som den fråga som skall lösas, istället för att flytta på de elever som inte når upp till "break even". Som om det vore de som var problemet.