Varför antirasisten är den radikala normbrytaren

Jag läser Sussman och resonerar med mig själv om rasismbegreppet i mitt pågående skrivprojekt om bl.a. ras och nation. Nedan följer ett utdrag ur avsnittet om rasism.

Robert Wald Sussman menar i The Myth of Race att vi impregnerats i ett rasmässigt tankesätt under de senaste 500 åren, och att en konsekvens av det är att vi än idag lever i ett samhälle som fortfarande vilar på rasistiska strukturer och har oerhört svårt att bryta det. Det är - för att låna Michael Billigs uttryck - ett 500-årigt common sense som dikterar vår bild av verkligheten. Ur ett sådant perspektiv är rasism fortfarande att betrakta som en underliggande norm eller diskurs, medan ett antirasistiskt utspel som det från UNESCO 1950 om att raser inte existerar blir närmast radikalt och normbrytande, trots att det bara är ett uttryck för en vetenskapligt belagd sanning sedan snart 70 år tillbaka.

Eugenics congress logo.pngSom en illustration av just hur nära under ytan rasismen som norm eller rentav ideologisk sanning ligger, tänkte jag ta med dig på ett hopp bakåt i tiden. Till sommaren 1912, närmare bestämt. Vi befinner oss på University of London, på den första internationella kongressen för rashygien: International Eugenics Congress (IEC). Kongressen har samlat cirka 400 deltagare från Europa, Nordamerika och Asien och pågår i ungefär en vecka. Sammanfattningsvis står deltagarna enade kring uppfattningen att det moderna, mänskliga samhället satt det naturliga urvalet ur spel och att det enda sättet att rädda civilisationen undan en degenerativ kollaps är att ersätta det med ett medvetet urval - genom att t.ex. sterilisera eller på andra sätt exkludera människor av “fel sort” ur den samhälleliga gemenskapen.

Tanken är inte unik ens vid tiden för kongressen. Den här idén om s.k. negativ rashygien hade formulerats redan i slutet av 1800-talet och kongressen handlar framförallt om att uppmärksamma och marknadsföra eugeniken som samhällsvetenskap. Inget nytt under solen, men ändå värt att uppmärksamma som exempel på rasismen som norm/ideologisk sanning, menar jag alltså. Varför?

Ordförande för kongressen är Leonard Darwin (Charles Darwins son). Winston Churchill deltar som representant för det brittiska kungahuset. Alexander Graham Bell är där, liksom Charles W. Eliot (president vid universitetet i Harvard) och Sidney Webb (ledare för socialdemokraterna i England). Författarna George Bernard Shaw, Émile Zola och H.G. Wells deltar. Så även filosofen och nationalekonomen John Maynard Keynes tillsammans med W.K. Kellogg (mannen bakom frukostflingorna), samt ambassadörerna från Norge, Grekland och Frankrike. Dessutom har rörelsen aktivt stöd av de amerikanska presidenterna (i dåtid, nutid och framtid) William H. Taft, Theodore Roosevelt och Woodrow Wilson. Rörelsen backas dessutom ekonomiskt av finansjättar som Andrew Carnegie, John D. Rockefeller, Henry Ford, J.H. Kellogg (W.K. Kelloggs bror), C.J. Gamble och J.P. Morgan.

Och det här är bara de i min föreställningsvärld mest kända namnen. Det jag försöker illustrera är att den eugeniska rörelsen ingalunda var så obskyr som man lätt gör sig bilden av att den var, och att med tanke på att politiskt centrala individer som t.ex. Winston Churchill deltog (som representant för det brittiska kungahuset) och följaktligen delade dess idéer så var den rashygien som ett kvarts sekel senare skulle omsättas i makaber handling i nazityskland i sig inget anmärkningsvärt.

Om inte saker gått överstyr med Hitler vid makten, kanske vår syn på ras och rasism hade sett väldigt annorlunda ut idag.

För att knyta ihop säcken: Med rasism som en än idag underliggande och i sin outtalade självklarhet dold norm torde rasisten som individ samtidigt vara normal och att då beskriva någon som “rasist” skulle knappast tillföra mer än att hävda det redan uppenbara - som att gräset är grönt och himlen blå. Tvärtom vore det mer anmärkningsvärt att tillskriva någon (eller sig själv) egenskapen antirasist - liksom att, som UNESCO, hävda att raser inte existerar i biologisk mening.