Cronologisk Cronenberg Festival 2012 - första halvlek

Jag var ensam hemma häromveckan och föresatte mig att gå igenom David Cronenbergs digra filmografi. Det gick sisådär, eftersom jag jobbade mer än vanligt (eller i alla fall längre dagar än vanligt), men jag hann med i runda slängar 13 filmer (av 19). Här är en sammanfattning med betygen inom parentes - för de tiogradiga betygen hänvisar jag till det ännu oskrivna engelska inlägget på min Tumblr-blogg:

1. Jag började med kortfilmen 'From the Drain', om två killar som sitter i ett badkar. Det är en dialogdriven liten sak framförd av de kanske sämsta amatörskådespelarna i nordamerika. (2/5)

2. Nu följer 'Stereo'. Vi rör oss fortfarande på amatörnivå, men den här - till skillnad från 'From the Drain' - har något oraffinerat Cronenbergskt över sig. En kvart för lång i mitt tycke, och lite väl experimentell, men den lyckas ändå fånga mitt intresse. (3/5)

3. 'Crimes of the Future' följer stilen eller mönstret i 'Stereo' såpass att den känns som en upprepning, trots sina uppenbara skillnader i handling. Även om den är mer Cronenbergsk än den föregående är den mindre intressant. (2/5 - här bör dock noteras att tvåan är "stark", till skillnad från tvåan jag gav till 'From the Drain', som snarare är att beteckna som "svag". På en tiogradig skala hade jag gett filmerna 3 respektive 4 av 10.)

4. Nu börjar det på allvar! 'Shivers' var Cronenbergs första "riktiga" film och är ett lyckat hopkok av zombiefilm med en skopa ångest inför sexuellt överförbara sjukdomar och några stänk av kritik mot antingen sexfixeringen i media eller den döende hippie-erans hyllning av fri sexualitet. I sina bästa stunder komplett galet genialt, men i sina sämsta stunder nästan outhärdligt dåligt. (4/5)

5. Om 'Shivers' var en flirt med zombiegenren, så är 'Rabid' en vinkning till vampyrfilmer istället. Men med den apokalyptiska stämning som följer de förstnämnda monstren. Huvudkaraktären rör sig genom Kanada som en av apokalypsens omedvetna ryttare och lämnar död och galenskap bakom sig. I och med 'Rabid' finner jag mig nu på knä inför David Cronenbergs storhet. Det kommer att visa sig att det inte är sista gången... (5/5)

6. Först zombies, sedan vampyrer - båda i en unik, Cronenbergsk tappning. Och så nu: Monsterbarn födda ur en galen kvinnas psyke. (Oj! Det där var nog lite av en spoiler...) The mind made flesh. Kanske inte lika drabbande om man inte har barn i samma ålder som killen i filmen, och kanske ännu starkade om man - liksom honom - sitter fast i en slags vårdnadstvist. Hursomhelst var jag slut som människa efter att ha sett den här. (5/5)

7. På sätt och vis lite av en frisk fläkt efter att ha utsatts för de tre föregående rullarna. 'Fast Company' är en så stark kontrast att många hatar den på ren automatik. Men även om den är dålig och korkad, så är den sådär härligt dumamerikansk så att man inte kan undgå att tycka om den lite i smyg. Som 'Roadie', men utan Meatloaf och gästspel av Alice Cooper. (2/5)

8. Michael Ironside är en slags Lance Henriksen, så hans närvaro i 'Scanners' förgyller en annars ganska medioker film som känns som om den hade kunnat bli bättre. Det är inget större fel på storyn, men det är som att Cronenberg inte riktigt orkar göra nåt av den. Annars är den ju rätt ökänd med det exploderande huvudet och så... (3/5)

9. I 'Dead Zone' är det återigen hjärnans slumrande potential som avhandlas. Filmatiseringen av Stephen Kings roman börjar bra och det är riktigt obehagligt ända fram tills Martin Sheen dyker upp. Då planar det ut rejält för att doppa totalt på slutet när Sheen spelar över så det blir löjligt istället. Christopher Walken är dock stabil som alltid. (3/5)

10. Nu börjar jag på allvar fundera på om jag slitit ut mig. Kanske tio Cronenberg på raken är för mycket? Jag har enorma svårigheter att se 'Videodrome' utan att förlora medvetandet varje gång jag blinkar. Tema: Hjärnan avslutas i alla fall med den här filmen om hjärntvätt via TV'n och Debbie Harry är snyggast i världen. (3/5)

11. Det ska till en remake för att få mig att vakna upp på nytt. 'Flugan' kliver fram och krossar motståndet i en liten historia om vetenskaplig hybris á la 'Shivers' och 'Rabid' men betydligt mer mainstream. Det är nästan svårt att tänka sig att man i den här filmen får se Jeff Goldblum (bl.a.) kräkas syra och tappa kroppsdelar, samt vara med när Geena Davis föder en jättelik fluglarv. Den har en aura av "normal film" över sig som får tittaren att fullständigt oförberedd ta del av David Cronenbergs filmiska geni. (5/5)

12. Om 'Flugan' behandlade den genetisk blandningen av Seth Brundle och en husfluga, så är 'Dead Ringers' samma berättelse, men på ett psykologiskt plan. Tvillingarna Mantle må vara två personer, men deras känslomässiga band är sinnessjukt starka. Det här är förutom en underbar skådespelarprestation av Jeremy Irons, ett starkt drama om separation. (4/5)

13. Sista filmen i första halvlek blev 'Naked Lunch', en film jag tyckte mycket om under min drogromantiska era, då jag lyssnade på Monster Magnet och läste William Burroughs och Carlos Castaneda. Idag ter sig skalbaggarna och hallucinationsdimmorna tämligen ointressanta, även om dramat är stabilt och i viss mån gripande. Jag hade hellre sett Cronenberg ge sig på en filmatisering av Kafkas 'Förvandlingen'. (3/5)