Överklasslivets hårda skola

Jag försöker samla tankarna.

En skola där barn våldtagit barn med kvastskaft i anus, där barn utsatts för sexuell förnedring genom att tvingas smeka andra barns kön inför en samlad publik, där barn tvingats till gladiatorliknande slagsmål eller torterats med strykjärn (och vem vet vad annat) har stängts.

Tillfälligt. Eftersom barnen — förövare såväl som offer — har föräldrar med makt. Och de använder just nu denna makt i syfte att åter öppna skolan så snart det är möjligt. Men föräldrar är blinda. De kan inte hållas fullt ansvariga för sina handlingar, eftersom de tror sig agera i sina barns bästa intressen. Något inom mig säger att jag också skulle stå där, sida vid sida med de andra, i gemensam kamp för att åter öppna Lundsberg.

Men det är inte bara föräldrar som försvarar denna överklasslivets hårda skola. Ian Wachtmeister försöker desperat blanda bort korten genom att teoretisera om klassfördomar, medan Maria Abrahamsson inte förmår se kopplingen mellan händelserna på skolan och skolan. Att Ian är känd som en lightversion av Jimmie Åkesson och Maria är både moderat och antifeminist har förstås inte heller något att göra med deras ställningstaganden i frågan.

Men det förstås, de försvarar inte några av de övergrepp jag nämner ovan. Å andra sidan försvarar de inte heller de elever som gått på skolan tills alldeles nyligen. De försvarar systemet. Samma system som placerat dem där de är idag. Ian som gammal Lundsbergare har skolan att tacka för sin fostran och den man han blev. Maria har nog inte gått på Lundsberg, men hon delar uppenbarligen dess värderingar och skulle kunna bli en fantastisk kamratfostrare om hon fick chansen. “Kamratfostran is da shit”, som de säger i maktens korridorer.

En skola där elever implicit uppmanas att misshandla och förnedra andra elever sexuellt har stängts. Ian Wachtmeister och Maria Abrahamsson protesterar. Jag försöker samla tankarna.

Familjer betalar tiotusentals kronor för att deras barn skall kunna utsättas för detta. Jag försöker samla tankarna.

Det går att teoretisera om skapandet av Lundsbergaren. Om formandet av en identitet genom att passera genom en artificiell skärseld. Tanken väcks att någon faktiskt har kämpat och lidit (på Lundsberg) för att hamna där någon är idag (i företagstoppen eller på arvegodset i Södermanland), fast någon i själva verket fötts in i den halvadliga familjen och tagit över företaget efter pappa. Jag skulle kunna dra paralleller till hur etniska grupper formar sin gemensamma identitet utifrån bilden av att man är en utsatt minoritet.

Men så dyker bilden av ett kvastskaft med en kondom upp. Och så bilden av ett barn. Och jag behöver försöka samla tankarna igen.

Vad är det egentligen man försvarar om man försvarar Lundsberg?