Normbrytande kreativitet

Jag såg faktiskt "Så mycket bättre" igår. Tidigare har jag bara sett brottstycken, men igår satt jag igenom nästan hela programmet.

Programidén är alltså att några artister gjort en deal om att göra covers på varandras låtar och marknadsföra dem genom att paketera det som lättsam familjeunderhållning varvat med självbiografiska anekdoter - gärna med lite tårar i ögonvrårna. Och så köper folk det mer för att man blivit berörd av sammanhanget än av låten. För det vet alla; covers är det minst kreativa man kan syssla med som artist.

Det är spännande att läsa kommentarerna på Facebook och Twitter om vilken låt som var bäst, eller vilken artist som gjorde den bästa coverversionen. Det är lite som ett bakvänt "Idol", där kända artister tävlar genom att framföra andra kända artisters låtar och där sedan båda vinner. Det ligger ju även i upphovsmannens intresse att coverversionerna blir populära, eftersom hen får STIM-pengar för skiten.

Jag kan tänka mig att det är en kluven känsla. Hedervärdet i att få sina låtar framförda av andra artister, som man förhoppningsvis både gillar och respekterar krockar med vetskapen om att de aldrig kan göra låten rättvisa. Inte på riktigt i alla fall.

Men det är pengarna som är det intressanta. Tåren i ögonvrån när pop-prinsessan låtsas förstå texten till "Hanna från Arlöv" är en tår av glädje när upphovsmannen föreställer sig kommande STIM-utbetalningar. Och den totalt intetsägande kopian av "Barn av vår tid" blir ändå populär eftersom det förstås är texten som gör låten evigt aktuell och studsande mellan betongen än idag. Att det är den där skäggige killen i kaftanen som gör det är en välkommen bonus, eftersom han bär med sig en jävla massa rock-cred (och STIM-utbetalningen bara ökar i omfattning). Nu blir fler runt bordet rörda, för de vet att de också är med på STIM-tåget.

Så när den ende rebellen i gänget (och hittills i serien?) kliver upp på scenen och gör en låt som bara med god vilja är en cover - eller om man kan göra tolkningen att det är en väldigt fri tolkning av originalet - då förstår jag varför det blir tyst runt åhörarnas bord, och varför Sillstrypar'n plötsligt inte lyckas säga något uppskattande till rebellen. Och hänvisar till rebellens uppenbara prov på kreativitet som något (outtalat) negativt.

"Han skulle ju göra en cover..."

Skärp dig, gubbe! Även om jag har svårt för serien i stort, så förväntade jag mig i alla fall att en rockräv som varit aktiv i runt 40 år hade en tydligare och starkare känsla för kreativitet. Och för långfingret. För på sätt och vis var det ett långfinger som sträcktes upp från scenen igår kväll. Att det enda som lyckas pressas fram är ett halvhjärtat konstaterande om att rebellen gjort en egen låt provocerar mer än programidén som sådan.

Vad är det för fel med kreativitet? Eller bör frågan ställas annorlunda? Jag tror inte någon av de inblandande artisterna har några egentliga problem med kreativitet - hade de haft det hade de knappast varit artister. Kanske är det omständigheterna - ramarna och idén med programmet - som får dem att göra våld på sig själva så till den grad att när någon i Kreativitetens namn går utanför de givna ramarna, så väger det upplevda regelbrottet tyngre än skapandekraften.

Sillstrypar'n berättade med stolthet i rösten hur han sysslade med amerikansk rockmusik trots att det var ett av de värsta normbrott man kunde begå i det röda Göteborg vid den tiden. Men den bakgrunden till trots räckte inte för att ge rebellen den uppskattning och det beröm han förtjänade för sin normbrytande kreativitet.

Programidén är alltså att sälja coverplattor. Så vad händer när någon av de medverkande artisterna gör en egen låt istället? Man kan bara spekulera.

Tillsvidare får jag låta mig nöja med att ge en stor eloge till Ken Ring. Dels för modet att gå fullt ut med sin normbrytande kreativitet i ett i övrigt kreativt vakuum, men även för modet att göra det på ett så självutlämnande och smärtsamt sätt att han nästan gick sönder under framträdandet. Ett starkt framförande av en stark låt. Ja, det enda svaga i låten var refrängen, och det var lustigt nog också det enda som kunde signeras Ulf Dageby.